Sommaren lider mot sitt slut och därmed även årets sommarjobb. Jag har arbetat min femte säsong som reseledare och på lördag är det ännu en gång dags att resa hem till verkligheten. En verklighet som känns så avlägsen att den lika gärna skulle kunna vara en dröm. Jag ska hem till en verklighet med hyra, lån, och skyldigheter. Hem till ett liv som just nu är på paus.
Det är tredje gången jag försöker lämna livet som reseledare, men varje gång slutar det med att jag åker tillbaka. Trots att det är tredje gången är det precis lika läskigt och omvälvande som de tidigare gångerna. Rädslorna far runt i mitt huvud som en virvelvind av frågor. Varför är det så svårt att åka hem till tryggheten? Vad är det som gör det omöjligt att stanna på en och samma plats? Hur finner jag ro? Men när jag sätter mig ner i den hårda sängen och tänker efter vet jag egentligen redan svaret.
För mig är det fruktansvärt skrämmande att åka hem till Sverige och den plats där allt alltid är sig likt. Tanken på att lämna mina kollegor, vänner och den nya, lilla familj jag fått blir till en stor, tung och seg klump i min mage. Att komma hem till en vardag där allt flyter på som vanligt, utan äventyr och unika upplevelser. Jag erkänner. Jag har glömt hur man gör där hemma i Sverige. Jag har glömt hur man lever ett vanligt liv. Jag är inte den person jag en gång var – jag är en äventyrsjunkie.
Mitt livs äventyr började år 2010 när jag först började arbetet som reseledare. Jag hade knappt rest eller varit utomlands något alls i mitt liv och världen kändes oändligt stor. Jag var en blyg och tillbakadragen tjej som drömde om upplevelser, spänning, äventyr och kulturkrockar. Men jag vågade inte ta för mig av livet. Tills jag en dag fick nog.
Fyra år senare, och många erfarenheter och upplevelser rikare, kan jag nu titta tillbaka på den personliga utveckling jag gjort. Jag brukar säga att den utvecklingen man gör på bara en säsong som reseledare är likvärdig med vad man upplever på kanske två, till och med tre, år hemma. Vem utvecklas inte som människa efter att ha upplevt jordbävningar, översvämningar och en livs levande skorpion i sin lägenhet?
Jag har lärt känna mig själv och vet bättre vilka mina svagheter och styrkor är. Jag vet vad jag tycker om och inte tycker om. Jag har lärt mig att stå upp för mina åsikter och för det jag tror på. Jag har funnit en tillit i mig själv och styrkan att våga kasta mig in i äventyr och nya upplevelser. Jag vågar njuta av mitt liv och det jag har, oavsett var i världen jag befinner mig. Jag vet vem jag är.
Men att veta vem jag är gör inte att livet är lättare nu än då. Problemen ser bara lite annorlunda ut. Jag är beroende av äventyr och istället för att känna mig liten, ensam och ynklig i en stor värld känner jag mig splittrad i miljoner bitar. Mitt hjärta är inte längre samlat på en enda plats. Mina vänner är utspridda i alla möjliga olika länder. Mitt hem är inte längre endast en liten stad. Mitt hem är hela världen.
Comments