Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Jag sitter på tåget hem från Stockholm och den långa utlandsvistelsen i Turkiet. Min stora packning – en stor, proppfull resväska, en mindre resväska och min ryggsäck full med praktiskt taget all elektronik jag äger – ligger säkert på anvisade platser. Resan tar mig ungefär två timmar, plus några minuter försening.
Solen lyser in genom fönstret och träden glittrar i grönt. Jag är glad att snart vara hemma. Hemma i min lilla, mysiga lägenhet. Tåget närmar sig destinationen, Örebro södra. Jag packar ner min laddare i handväskan, tar på mig halsduken och jeansjackan. Trots att det är tungt lyckas jag bära ner bägge resväskorna för trappan samtidigt. Härligt, jag slipper gå två gånger!
Tåget bromsar in, dörrarna öppnas och jag går av – äntligen. Har jag allting nu? Stor resväska, liten resväska, ryggsäck… Nej, inte ryggsäcken. Helvete! Jag vänder mig om samtidigt som dörrarna slår igen, kastar mig fram och trycker febrilt på knappen för att öppna dem igen. Efter nästan en hel minut utan resultat börjar tåget långsamt att rulla och jag kan bara stå kvar och se på när min laptop, systemkamera, externa hårddisk, iPad och alla kablar och laddare åker vidare.
Efter att ha talat med SJ, som inte tänker ringa tågvärden eftersom de har för mycket att göra, återstår endast att möta upp tåget och hoppas att väskan ligger kvar. Vem kan hjälpa mig? Mamma. Världens bästa mamma.
Efter ett snabbt samtal skickar jag tågnummer, vagn- och platsnummer, tågets beräknade ankomst i Göteborg samt en bild på min väska. Mamma och hennes man kastar sig i bilen och kör de dryga tio minuterna in till Göteborgs central där de möter upp tåget som kör in på perrongen kl. 22.05. Väskan ligger kvar, likaså allt innehåll.
Tack vare min fantastiska mamma finns mina saker i tryggt förvar. Vi kommer inte alltid överens men hon är alltid min räddare i nöden. Troligen glömmer jag allt för ofta bort att berätta att jag älskar henne. Så tack mamma! Jag älskar dig.
Yorumlar