Paralyserad i ovisshet stod jag här om dagen och väntade på ett försenat tåg; den nya avgångstiden kan ju som bekant flyttas både fram och bak och jag var helt enkelt tvungen att snällt stå och vänta.
Då jag precis skulle börja förbanna SJ och Trafikverket påmindes jag om att jag någon dag tidigare – på frågan om hur studierna går – faktiskt uttryckt mig positivt om tågtrafiken då jag svarat att det “tuffar på” och att det hittills “gått som tåget”: Ett svar menat att vara artigt bekräftande i stil med “Jo tack, allt går bra”, utan vidare reflektion kring det.
Men den som vet vad is, växelfel, solkurvor och elfel ställt till med de senaste åren borde efter att ha fått ett sådant svar kramat om mig och sagt att det nog ska bli bra igen och att allt till slut löser sig.
Och helt ärligt hade det ju också varit rätt tolkat, för visst går plugget inte alls som vad man förr menade med “som tåget”; ibland går det bra, ibland mindre bra eller inte alls och ibland når man målet på ett annat sätt än planerat. Att plugget “tuffar på” är ju inte heller sant; ibland flyger man fram och ibland känns det som att man spårat ur.
Men det var först där, på väntans perrong, som jag slogs av hur träffsäkert mitt välvilliga svar angående studierna faktiskt var. För även om det egentligen inte var verkligt menat att allt “tuffar på som tåget”, så var det med dagens tågtrafik en bra beskrivning av hur studietiden kan vara: Upplevelsen är oberäknelig och planeringen opålitlig, ofta framflyttad. Därtill har man att förhålla sig till den plan och mål som kursen lägger fram – och på nått sätt lyckas också ta sig dit.
Samtidigt tror jag ändå att jag föredrar den beskrivningen framför att allt verkligen “tuffar på som tåget”: i tid, enligt plan, utan bekymmer. För det är väl ändå upp- och nedgångarna i livet som gör det spännande: Tänk en bergochdalbana – där står man ju gärna i kö för att allt ska gå upp och ned – t.o.m. uppochned -, men ingen blir exalterad av ett tåg eller en samvaro som går vågrätt, rakt fram. Det är genom variationen vi skiljer på fest och vardag, framgång och motgång, botten och toppen.
Syftet med detta kåseri är inte att normalisera försenade tåg eller att muntra upp den som står och väntar på ett sådant eller den som ligger efter i plugget. Inte heller försöker jag att revidera innebörden av tåg-idiom. Det jag avslutningsvis kan konstatera och vill förmedla är att tåget jag inledningsvis stod och väntade på till sist kom – och att jag då blev mycket gladare än om det hade varit i tid. Resan och livet fortsätter, något försenat men back on track.
Comments