Leo Vincentsen har under året underhållit oss med sina Timebeer-recensioner och pricksäkra krönikor. För några veckor sedan tog han med sig sin berättarglädje till festivalen Bråvalla och ger oss här en sammanfattning av ett par riktigt händelserika och (leriga) dygn.
Jag har glittrats upp och lerats ner, förförts av framträdanden och bortförts av främlingar. Det är nog så nära jag kommer att sammanfatta Bråvalla i en mening.
Det börjar på en onsdag med stämningen i kön förväntansfull. Den första ljumna ölen kollektivt knäppt och alla tappert släpandes på tiotals kilon packning.
Första morgonen vaknar jag tidigt i en mikrovågsugn till tält, släpar mig till öppningen och kippar efter andan. Sista morgonen vaknar jag sent i ett fuktigt tält och möts av lera och misär. Min hjärna har morgonfrilla och jag är så törstig så att jag nästan skulle kunna dricka leran. Men det är en del av hela upplevelsen som i slutändan får en att uppskatta allt mer.
Musiken tjuvstartar på onsdagen med Frej Larsson som spottar rim i 200 km/h framför två glassbilar med ”420” på nummerplåtarna. Frej gör ingen liten show. Han viftar med en totalt onödig eldkastare och skanderar under spelningen otaliga gånger ut ”moderater super som kärringar” med en bild av Anna Kinberg-Batra iförd grovpixliga solglasögon på skärmen bakom sig.
Daniel Adams-Ray levererar ett snyggt inslaget framträdande. Bäst är det när man får vänta på sista låten och hela publiken kollektivt dras in i den intensiva tystnaden som tillslut extatiskt exploderar i orden alla har väntat på: ”Fått en flaska i huvet…”
Mumford and sons är fenomenala och jag tror aldrig att jag har hört en röst som har benådats med en sådan förmåga att förmedla känslor som Marcus Mumfords. Det är sällan man hör musik som är så levande som ”Little lion man” live. Bandet tackar skämtsamt på svenska efter varje låt och bassisten kommer vid ett tillfälle fram och säger: ”I know two words in swedish: Zlatan Ibrahimovic!” Jag hoppas innerligt att ingen berättar för honom att det inte är svenska.
Leo Vincentsen påväg ut på nya festivaläventyr
När Veronica Maggio står på scen så kan publiken vartenda ord: ”för det är kö från gatan upp till hallen!” sjungs av tusen stämband. Scenen har fyllts med en vacker skog av glödlampor på vita pålar. Maggan går i ett klassiskt grepp av scenen i några sekunder, släcker glödlampsskogen och kommer tillbaka inom någon minut med orden: ”jag tror jag vet vad ni vill höra.” Det gör hon och orden är: ”jag kommer.” Det gör väl nästan publiken också.
Ett musikquiz hålls i en mysig lounge medan regnet öser ned i monsunmängder utanför. Killen som höller i quizet ser ut som den mest arketypiska musikbranschmänniskan jag kan tänka mig med sina breda bågar och lite annorlunda skjorta. Tiden mellan låtarna fylls ut med diverse artistrelaterade anekdoter. Killens knarriga radioröst berättar bland annat att när Kanye West spelade här 2014 så nuddade han aldrig svensk mark. Hans fötter gick från trappan ned från flyget in i bilen och ut igen på trappan upp till scenen.
Kodjo Akolor uppträder också och en blandning av peppade människor och folk som bara vill fly monsunen samlas i loungen. Kodjo hoppar nästan in på scenen och sprider energi i rummet som ett litet rörligt kärnkraftverk. Inför en garvande publik så berättar Kodjo bland annat om sin tunga uppväxt i den kriminella orten Vallentuna, en kommun vars motto är: ”vart sjunde invånare är en häst”. Riktigt farligt med andra ord.
Men inget slår alla människor man möter där eller delar camp och tält med. Skulle kunna skriva en bok om alla spådomar, lerbrottningar, hångeltävlingar, polarbrödsfrisbeetävlingar och spontana silvertejpsvigslar som jag upplevt med er.
Tack för alla äventyr Bråvalla, kan nog nästan övertalas att komma hit igen när minnet av leran blivit tillräckligt suddigt.
Bild: Privat
Comments