Jag har alltid velat springa ett maraton. Jag gillar tanken på att bara springa och springa mot ett avlägset mål. Ett mål som man sakta men säkert kommer närmare, men som inte går att nå om man inte kämpar och ger allt man har. Chanserna att jag skulle klara mig igenom ett maraton är dock inte speciellt stora, eftersom jag knappt klarar en mil. Men viljan att en dag springa ett maraton, den består.
Mot min vilja öppnar jag långsamt ögonen. En del solljus har lyckats tränga in i rummet, trots att det är beläget precis vid foten till ett berg. Jag tittar på mobilen. Klockan är 13.22 och det är den 1 januari 2016. 13.22. Det är klart att jag sover bort den första dagen på det nya året. Hade jag verkligen förväntat mig något annat?
Jag tänker tillbaka på gårdagen. Alldeles för mycket alkohol förtärdes. Dåliga beslut fattades. Ångest. Jag blickar framåt istället för att tänka tillbaka på vad som hänt. Tenta om en vecka. Ännu mer ångest. Finns det någon som har lust att kidnappa mig och ta mig härifrån? Flyga mig till en plats där jag kan vila och andas ut, en plats där jag inte känner någon ångest, utan total sinnesro.
Det var så mycket jag ville lyckas med det gångna året, men det bestod till största delen av misslyckanden. Åtminstone är det misslyckandena jag lägger på minnet. Jag sätter upp mål, så höga att jag inte klarar av att nå dem. Men jag behöver mål att sträva mot för att känna att jag åstadkommer något, för att känna att det finns någon mening med det jag gör. Samtidigt vill jag bara lägga mig ner i en båt på ett stilla hav, där det är fullkomlig lugn och ro, och där jag inte har några som helst mål, åtaganden eller förpliktelser.
Min blick drar sig mot bokhyllan i andra änden av rummet, där jag har ställt olika saker jag samlat på mig genom åren. Jag låter ögonen svepa över olika böcker och föremål och till sist får jag syn på ”Liftarens guide till galaxen”, en bok fullspäckad med fenomenal humor och geniala citat. Jag beslutar mig, efter en kort eftertanke, för att hålla med bokens författare om att meningen med allt är 42. Det blir bäst så.
Datorn åker fram och jag skrollar igenom nyhetsflödet på Facebook några gånger, bara för att slösa bort ytterligare lite av tiden på årets första dag. När jag inser att allt jag ser är fullkomligt ointressant klickar jag istället in mig på Göteborgsvarvets hemsida och innan jag hinner tänka har jag anmält mig till det.
Jag lägger mig i sängen igen och ler inombords när jag tänker på att jag ska få springa ett halvt maraton i maj. Det är ett mål som jag tror att jag kan klara av att nå om jag bara kämpar för det. Det är inte en hel maraton, som jag alltid har drömt om, men vissa mål är för höga för att man ska kunna lyckas med dem på en gång. Ibland är det bättre att först sätta ribban lite lägre och anta en utmaning där man måste kämpa, men där man inte blir helt utmattad och besviken över sin dåliga prestation. Det viktigaste i slutändan är trots allt att man har roligt och mår bra.
Tankarna kretsar kring känslan när jag tar mig i mål i maj. Ett halvt maraton i min hemstad. Detta kommer bli ett bra år. Jag börjar träna imorgon. Men nu ska jag somna om och flyga iväg till en plats där jag kan vila ut. Varför inte slösa bort resten av årets första dag när jag väl har börjat? Mål är viktiga och tar mig framåt, men jag måste faktiskt inte ta mig framåt precis varje dag.
Comments