Nu är tiden kommen. Det är dags för mig att lämna Örebro och även om jag, när jag flyttade hit för 2,5 år sedan, hela tiden vetat om att det var på lånad tid så känns det vemodigt.
Vad som skär mest i hjärtat är att lämna de fantastiska människor jag träffat här, och att det inte var förrän på slutet som jag kom dem riktigt nära. Varför är det så? Att jag har en så lång startsträcka innan jag kommer till skott? Jag gör inte mina skoluppgifter förrän deadline närmar sig skrämmande fort. Jag städar inte mitt hem lite i taget utan får göra en Extreme Home Makeover timmarna innan jag får besök. Jag är en del av studenttidningens redaktion i över 2 år men skriver inte min första krönika förrän min sista dag. Och jag lyckas skapa starka vänskapsrelationer och gro frön till nya precis innan jag flyttar vidare.
Men jag vill lämna med en positiv känsla. Så jag ger ett stort tack till Örebro stad och universitet för dessa år, it’s been great! Från den lilla bruksorten i Värmland till storstaden Örebro (tänk utifrån mitt perspektiv) har jag fått lära mig behärska stadsbussar, hantera frustrationen över trafikarbeten med avstängda vägar och öva upp min rulltrappsbalans. Jag har gått en utbildning som inte riktigt var vad jag förväntade mig, men som ändå gett mig mycket vettigt. Jag har känt av pluggångest så det heter duga. Jag har skrivit tenta i Bunkern. Jag har gått på Timebeer och dansat mig genom Fredagsklubben på Kåren. Antalet kaffekoppar jag druckit är orimligt många och antalet mil som jag färdats med min röda cykel har jag ingen aning om, men det är en del. Och jag har besökt ALLA byggnader på ALLA campus (ja, även USÖ och Grythyttan!). Det är väl ändå en bedrift tycker jag.
Tack Örebro och Örebro universitet! Men det största tacket vill jag ge till Lösnummer. Jävlar i min låda vad jag har stärkts tack vare alla grymma människor jag mött genom denna underbara studenttidning. Lösnummer har varit med mig sedan termin 1. Allt började med att dåvarande chefredaktör Malin och vice chefredaktör Maya kom in på en föreläsning som vår klass hade på andra våningen i Prismahuset. De utstrålade värme, engagemang och gemenskap. Där och då väcktes mitt intresse för Lösnummer (den enorma godisskålen de hade med sig spelade nog också en viss roll). Kort därefter fann jag mig själv sittande på redaktionsmöten och var en del av Lösnummer, och där blev jag kvar.
Inför termin 5, när nuvarande chefredaktör Jenniina frågade om jag var intresserad av posten som vice chefredaktör, var svaret dock långt ifrån självklart. Jag tvivlade på min kompetens (sådan är jag), jag visste att C-uppsats skulle skrivas, och ditten och datten med ursäkter. Men så insåg jag att Lösnummer har varit med mig sedan starten. Det var i sal L134 som jag fann ett sammanhang. Det var varje tisdag som jag fann ett socialt umgänge i Örebro utöver mina kurskamrater och min sambo. Jag kunde (och ville) inte släppa det än. Så jag bestämde mig för att köra hela vägen. Ta rollen som vice chefredaktör, få erfarenhet och växa som person. Och som jag växt!
Tack Jenniina, tack styrelsen, tack redaktionen, tack Lösnummer. Jag kommer sakna er så. Tack för att ni gjort mina 2,5 år i Örebro till de absolut bästa tänkbara.
コメント