Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står “push” på blir jag trött på mig själv. Jag tänker en sak och säger en annan. Ska skriva ned en tanke, men skriver istället något jag hör någon annan säga just när pennan träffar papperet. Läser en text och följer den med ögonen utan att minnas ett ord av meningen jag precis avslutat. Går in i ett rum och undrar vad jag skulle dit och göra.
När detta händer känns det som att jag är en maskin, vilket vi människor kanske är i stor utsträckning. Det känns som att jag är en dator då, med vissa buggar. Just nu har jag inte bara buggar utan är dessutom seg. Jag är en gammal, gammal dator. Ibland går det snabbt och allt fungerar som vanligt, men vid vissa tillfällen när mitt system ska avkoda ett dokument (läsa och förstå en sida i en bok), så hänger det sig. Ögonlocken blir tyngre och processtiden längre. Jag ser det färgglada snurrande hjulet för mitt inre.
Det är så mycket ibland, så mycket information som ska in på så lite tid och jag känner nästan fysiskt hur hjärnan förfaller och kapaciteten minskar, samtidigt som tentan kommer allt närmare och paniken infinner sig.
Saken är här, att vi måste förstå; vi kommer inte att bli klokare om vi inte vidtar åtgärder.
Vilka åtgärder brukar då vidtas när datorn hänger sig? Man startar om. Stänger av och slår på. Med andra ord – tar en tupplur. Det gjorde jag i förmiddags när jag kom hem efter morgonföreläsningen, en ytterst kort dock. Det räckte nog inte helt, men systemet vaknade till en stund efter att jag också satt i laddaren till maskineriet (intagit osannolika mängder koffein). Då gick det bra att köra på med några timmars läsning och jobb, men nu börjar det gå trögt igen… Korta fixar och små justeringar fungerar bra när de verkligen behövs, men för min del är det nog dags att göra en total systemuppdatering.
Som bekant måste ett system (t.ex. iOS) sitta på laddning under uppdateringen om den inte redan har minst 50% av batteriet kvar (vilket, let´s face it, jag inte har i det här läget). Så den här helgen ska jag ta igen mig. Sätta i laddaren till mitt system och reboota, uppdatera. Ta en långpromenad med hunden, sova ut, säga nej till något event för att istället stanna hemma. Jag måste ta hand om mig själv. Efter det vet jag att jag kan komma tillbaka mycket piggare, starkare och jag kommer plugga mycket bättre. Kanske orkar jag till och med peppa mina medstudenter lite mer och lite bättre.
Vi studenter måste ge våra hjärnor de förutsättningar som krävs för att de ska kunna ha så hög prestanda som möjligt. Det spelar ingen roll hur många timmar vi pluggar och hur mycket information vi försöker ta till oss, om våra hjärnor inte klarar av att processa innehållet. Alla studenter behöver hitta sitt sätt att ta hand om sig själv för att kunna fungera på topp. För mig är det vila, att få vara lite ifred och ladda batterierna. För mer extroverta personer kanske det är att få umgås med mycket människor och för en gångs skull prata om andra saker än retoriska analysbegrepp eller olika paragrafer hit och dit.
Oavsett personlighetstyp måste vi komma ihåg som studenter, att vi är vår egen viktigaste resurs. Vår viktigaste resurs är inte alla böcker eller föreläsningar, inte ens våra studiekamrater, det är vi. Vi är det viktigaste verktyget vi har i vår strävan efter bra studieresultat, eller vår strävan efter att vara en bra vän till våra kurskamrater. I min egen variant av Maslows behovstrappa för studenter är det välmående som är det första steget. Om systemet hänger sig och det färgglada hjulet börjar snurra, stanna då upp och ta för guds skull hand om er själva!
Comments