– Va ä dä? Ropar lillen och håller upp en rosa överstrykningspenna. Han kutar mot mig på vingliga ben för att visa upp sitt fynd. Han är ett år och har nyss lärt sig gå. Jag försöker skriva en textuppgift. Lillen kutar rakt in i mig och tar tag i mitt ben för att inte ramla, pennan försvinner in under skrivbordet. Han tittar upp på mig och böjer sig sedan fram, stryker näsan längs mitt byxben och lämnar efter sig ett snigelspår av snor. Lillen är sjuk och jag försöker plugga. Det går sådär.
Var är överstrykningspennan? Lillen kryper in under skrivbordet och lägger sig på mage. Han hittar sin leksakshammare som gör roliga ljud istället, sätter sig upp och slår på allt han kommer åt. Skrivaren – boiing! Datorn – brum brum! Strömknappen på förlängningssladden – tut tut! Dataskärmen blir svart. Ajabaja, inte döda mammas dator.
Bäst att ta en paus och gå iväg och rösta. Lillen springer genast och hämtar sina skor när jag säger att vi ska gå ut. Vilket parti var det nu som ville ha mer personal på dagis? Eller jag menar, pedagoger på förskolan. Vem var det förresten som bestämde att en inte får säga dagis?
Vi kommer fram till vallokalen. En lång kö ringlar förbi bordet där alla valsedlar finns. Jag går fram för att välja vilket parti jag ska rösta på, alla i kön sneglar nyfiket. Varför går det förresten inte att rösta på internet? Det går ju till och med att deklarera via sms. Hur är det möjligt att vi är så efter med något så viktigt? Det borde åtminstone finnas som ett alternativ, att kunna logga in med e-legitimation på skatteverket eller så och skicka in sin röst.
Är det inte väldigt osäkert att rösta med papper och penna? Det här med bottappade förtidsröster, personer som röstat åt andra, personer som inte fått rösta för att de redan är strukna fast de inte röstat än och så vidare. Inte alls demokratiskt. Sverige skulle kanske behöva några utomstående valobservatörer. Jag hoppas bara att världen kommer vara lite bättre när det är dags för lillen att rösta.
Hemma igen. Dags att skriva klart textuppgiften. Lillen vill också vara med, han hostar och försöker samtidigt stamklättra uppför mitt ben. Okej, du får sitta i mammas knä men inte röra något. Genast får han tag i överstrykningspennan som jag letat fram och sliter av korken. Jag ger honom ett papper från skrivaren att rita på. Han kör runt pennan och låter som en bil. Det blir några streck på byxorna också men det gör inget. Lillen är glad fast snoret rinner.
/ Jenny Eriksson och Christian Nilsson Skribent och fotograf
Comments