I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt lik du var en skådespelare från den serien jag tittade på just då. Jag minns också att jag kollade på dig lite för länge och att du såg att jag stirrade. Förutom sekunden av panik av att ha blivit påkommen, och hettan som brände kinderna mer än solen på sommaren, så tänkte jag inte så mycket mer på det mötet. Tills jag såg dig igen. Och igen. Och igen.
Det började med att jag såg dig flera gånger i pentryt i Långhuset. Jag åt inte alltid där men varje gång jag gjorde, åt du också där. Sedan började jag se dig vid kaféet vid Studentforum där du satt och pluggade med några vänner när jag gick till och från föreläsningar. Sedan var du i samma del av biblioteket – samma dagar, samma tider, som jag. Jag började se dig i korridorerna flera gånger i veckan och vid ett tillfälle såg jag dig till och med inne i stan. Det kom nästan till den punkten att jag glömde bort att vi var främlingar och var på väg att heja på dig med en lätt nick.
Jag tror att det är många som kan känna igen sig i att det de har, precis som jag, en viss person på universitetet som de slumpmässigt stöter på hela tiden. Någonting med den här personen fångar ens uppmärksamhet, och istället för att man som vanligt glömmer bort mötet 30 sekunder senare så har fragment av personen klistrat sig kvar i ens undermedvetna och stiger inte till ytan förrän man ser hen igen. Kanske är det en vågad frisyr, en fräsig outfit eller ett riktigt tillfredställande utseende som fångar ens blick.
De tre första gångerna du stöter på personen reagerar du kanske inte så starkt utan bara får en känsla av igenkännande, men när tre blir fyra, blir fem, sex gånger på kort tid börjar du bli lite fundersam. Du börjar spekulera – är det här verkligen en slump? Ju fler gånger du ser hen, desto mer intresserad blir du. Vem är den här personen? Varför råkar vi alltid vara på samma ställe vid samma tidpunkt? Är det här ensidigt eller märker hen också av att vi stöter på varandra mer än normalt?
Det är egentligen inte är så konstigt att man ser den här personen så ofta. Universitetet har 15 100 studenter, vilket innebär att sannolikheten att någon av dessa studenter är på samma plats som dig, samma tid, ett par gånger i veckan, är ganska stor. Förutom detta är den stora sannolikheten att man äter lunch samma tider, har föreläsningar i samma byggnad och båda älskar att vara i biblioteket, inte så förvånansvärt det heller. Dessutom har vi människor en tendens att överdriva hur ofta ett fenomen sker utefter hur tillgängligt det är i minnet. Vi kan helt enkelt inbilla oss att det sker oftare än vad det faktiskt gör eftersom vi inte reagerar på de gånger det inte sker.
Trots allt detta känner jag något speciellt för min ”nästan-vän”. En oavsiktlig känsla av samhörighet med en främling. En flyktig vänskap med en person jag i själva verket inte känner. När jag ser hen blir jag glad, och trots att jag inte ens vet vad den här personen heter så känner jag någon slags gemenskap med hen. Jag stöter ju trots allt på den här personen oftare än mina egna vänner.
Comments