September markerar sommarens sorti och banar väg för höstens entré. Sommarvarma dagar omges av svalare morgnar, kvällar och nätter. Mörkret gör inbrott något tidigare för varje nytt dygn som passerar, samtidigt som trädens lövverk skiftar från intensivt gröna till mörkt röda och innerligt solgula toner. För många är dessa en del av de saker som signalerar höst, men för den som lever ett studentliv kan det finnas andra saker som räknas som hösttecken.
I området där jag bor, där de omgivande villakvarterens lugn ibland får möta studentikosa ljudnivåer, har träden börjat ändra färg och det kyligare vädret under morgnarna och kvällarna har blivit markant kännbart. Höstens ankomst märks också i form av studenter som, ofta iklädda färgglada tröjor eller matchande overaller, deltar i lekar eller umgängesforme där de ska lära känna varandra. Jag ser hur faddrarna och de nya studenterna rör sig tillsammans mellan husen - vissa säkra på var de ska och andra något vilse. Mellan kubbspel och festligheter hörs glada hejarop och ramsor. Då och då kommer skratt som, likt heliumballonger, dansar upp bland molnen. Jag gissar att de följer det som snart är internskämt. Kanske kommer de olika grupperna ta sig till kårhuset efter lekarna, eller kanske på en pubrunda bland Örebros uteställen? Det går inte att komma ifrån att introduktionen är en markör av den begynnande hösten för de som deltar och för oss som hör och ser dem.
Förra året vid den här tiden var även jag en ny student, vilsen på campus och ny i den här staden. Jag skrev en krönika om det i våras som handlade om att inte riktigt veta vad som är hemma när flyttlasset har gått från en annan stad till en annan. Då kom jag fram till att hemma nog ändå är bäst, även om hemma också är en högst tillfällig känsla av tillhörighet. Den bilden har skiftat något sedan dess.
Min sommar har bestått av sol, bad och distansstudier. Större delen av sommarmånaderna har
jag bott hos föräldrar i olika konstellationer, vilket har satt den vanliga vardagslunken på paus. Det har varit en ynnest att träffa familj och att under en längre vistelse få upptäcka det som ändå var hemma för mig innan jag flyttade därifrån. Det är verkligen en annan sak att se på sin hemstad med nya erfarenheter och perspektiv. Trots det kan jag vara ärlig med att även om jag ömsom har skytt tanken på att komma tillbaka till det stationära universitetslivet, så har jag också ömsom längtat något oerhört efter det som bara är mitt.
Att som vuxen, för länge sedan utflyttad ur föräldrahemmet, leva i någon annans rutiner kanske faktiskt inte är optimalt i längden. I alla fall inte för mig. Troligtvis gäller det de allra flesta som är i en liknande situation. Längtan efter att komma tillbaka till Örebro, de egna rutinerna och den vardag som jag och min sambo skapat ihop här har varit starkare än jag trodde att den skulle vara. Att innan terminsstarten åka tillbaka igen blev en känsla av att åka hem. Kanske är också det ett hösttecken? Att vilja komma tillbaka till vardag och rutin, alltså.
För min del är hösten efterlängtad, för andra är den avskydd. Oavsett vad man känner är den flyktigt övergående. Och visst finns det en tjusning i det också?
Skribent: Elin Schön
Foto: William Berrio García
Yorumlar