Det här är vår nya verklighet. En som kanske inte är så dålig – säger jag skrattandes. Men skrattet försvinner liksom ett eko ju mer jag tänker på det. Den glädjelösa verklighet som vi trodde vi lämnade bakom oss är tillbaka; vi är fast i den digitala verkligheten igen. Och pandemin har satt klorna hårt på samhället och vägrar släppa taget om den. Men är det verkligen så dåligt som det låter?
På tal om pandemin – så skulle jag säga att vi aldrig riktigt haft hårda restriktioner i Sverige. Men vi studenter har nog fått tagit ett av de hårda kasten; det är nog ingen heller som missat det. Från sena och långa dagar på campus – blir ännu en gång till långa och sena dagar bakom datorn. I sin ensamhet.
Det nya viruset
Situationen på Örebro universitet har nog aldrig sett så tråkig ut som den gör nu. Ett universitet som kryllade av studenter – står nu och ekar tomt. Men bitvis kan man ju ändå säga att studenternas närvaro lyste upp universitet i några månader. Och då menar jag när många av oss studenter tuffade tillbaka till campus under hösten; tja, det är väl nåt i alla fall?
Men nya varianter/n av Covid-19 upptäcks – vilket innebär att vi som ett kollektivt måste fatta snabba beslut. Och när besluten om att vi kommer ta upp den digitala undervisningen igen vid terminsstart i januari fram till 28 mars, står de allra flesta av oss svarslösa. Att tvingas hem igen till dataskärmarna, innebär för många studenter oregelbundna rutiner.
De nya varianter/n av Covid-19 gör oss studenter också osäkra inför vår framtida undervisning – och detta med all rätt. Det känns som att vår utbildning följer en berg- och dalbana; och på denna sitter vi studenter längst fram i vagnen. Vi ser och upplever allt i första hand – speciellt hur vi färdas bland depressiva episoder.
Komplicerade vanor
Många av oss studenter delar nog tillsammans känslan av att vi är isolerade från omvärlden – vi kan nog få denna känsla när vi sitter bakom datan och lyssnar på läraren som talare i monoton röst. Vi kan ju nästan argumentera för att vi lever efter robotliknande vanor.
Det är också mycket möjligt att dessa vanor gör oss cyniskt inställda och tillbakadragna till digital undervisning. Vår mänsklighet försvinner helt när vi sitter bakom dataskärmarna i vår ensamhet.
Och jag köper detta helt, men det krävs flexibilitet för att uppleva vår mänsklighet igen; vi behöver lära oss att se det ljusa i det mörka. Och försöka hitta nya lösningar till problemen.
Vi behöver också ändra vår uppfattning om ’mänsklighet’. Vi kommer alltid upptäcka nya sätt att umgås och mata det mänskliga jag:et igen – många studentorganisationer erbjuder faktiskt digitala aktiviteter. Och de är minst lika roliga som fysiska aktiviteter.
Ett nytt kapitel
Det är därför i hög tid att vi vänder blad och inser vår nya verklighet som digital – och inte fysisk. Oavsett hur cyniskt inställda vi än är; så är det ett faktum att den digitala lösningen blivit vår räddning i denna pandemi.
Sammanfattningsvis – om vi väljer att se digitala undervisningen som nåt positivt; så kommer den att bli positiv. Vi väljer själva vår inställning till den nya verkligheten. Pandemin tär på vårt psyke, och det har vi alla fullt förståelse för. Det är nog därför extra viktigt att vi försöker ta initiativet till att delta i digitala aktivitet som erbjuds av universitetet. Man kan också umgås med sina polare på säkrare sätt – kanske träffas i mindre grupper? Eller spela dricklekar online?
Men jag tycker den digitala undervisningen är en bra träning för oss som människor att bli mer flexibla och öppna inför vårt framtida samhälle. Pandemin är inte heller permanent, oavsett om det känns eller verkar så. Den är faktiskt inte så hemsk som den låter.
Comments