Lyftkranarna reser sig ståtligt över takåsar i oxiderad koppar och skriande fiskmåsar, blickande ned på det lågmälda småstadslivet i Örebro. Melodin som föds ur bruset från den gamla likkistan når mina öron när jag traskar över Stortorget. Människor går omkring med taktfasta steg och sammanbitna blickar riktade mot marken. Unga som gamla har ett slokande kroppsspråk, ovetandes om hur de ständigt sönderbombas av storebror i väst. Många går hastigt och bestämt längs Kungsgatan med samma mål i sikte, det hör ju på sätt och vis till den svenska tillvaron att ständigt ha bråttom till Systembolaget. Jag stannar upp vid en reklamskylt som läses ”Just nu: Mellanmjölk 18:50 kr, spara 50 öre!”. På en annan står det ”Senaste nytt om Pernilla Wahlgrens nageltrång”. Bland dessa sövande rubriker ser jag en bild av ett Paris som står i eld och lågor. Detta väcker starka känslor i mig. Jag ser ett folk som är upprörda som, ni får ursäkta min franska, inte tar någon skit från den arroganta samhällseliten. Ett folk som vägrar knyta näven i fickan och vågar ställa makten mot väggen. Bilderna av Paris blir ett spirande frö i mitt huvud när jag tar den rådande situationen i Sverige i beaktning. Ett frö som blommar ut i en enda fråga till det svenska folket. Är det någon hemma?
Samhällsproblem har en otrevlig vana att tränga sig på. Jag anser att det vilar mest på den yngre generationens axlar att ryckas upp ur aningslösheten och vara lite progressiva. Kanske demonstrera, göra musik eller skriva samhällskritik och låta spillrorna av ilska mot samhället föda en intellektuell gemenskap. Det borde ju trots allt ligga i vårt intresse att forma den framtid vi vill leva och fostra våra barn i. Om den svenska regeringen hade försökt höja pensionsåldern ytterligare, som för övrigt redan idag ligger på 66, så tror jag knappast att vi hade fått se bilderna från Paris utspela sig i Stockholm. Det som förmodligen hade hänt är att några arga kolumner dykt upp i löpsedlarna samt lite muttrande och gnäll i sociala medier. Molnen hade sedan långsamt rott vidare längs himlen, inget särskilt har hänt. Det är bara att knyta näven i fickan och gå tillbaka till ekorrhjulet för att göda kapitalet. Så länge ruljangsen går bra så kommer det dröja till den dagen grisar flyger för att gubbar iklädda kostym och slips ska agera. I maktens mörka korridorer är det knappast allmänhetens bästa som är mest angeläget.
Som var och en vet förvandlas kvitton till guld i livsmedelsbutiker numera. När ICA:s vd Erik Lundberg försvarar livsmedlens prishöjningar lugnt och sansat likt en magister som läxar upp en högstadieklass med argumentet ”Det är kunderna som avgör priserna.” så finner jag det både förargligt och sorgligt. I viss mån har han ju tyvärr rätt. Att Sverige är en marknadsekonomi medför givetvis att marknaden är självreglerande. Vi kan inte distansera oss från samhällsproblem och dagdrömma om att staten ska gå in med järnhand och styra upp allt. Varje individ har ett eget ansvar. Det faktum att ICA:s kunder fortsätter handla i samma mataffär trots skenande priser gör inget annat än att gräva gropen djupare. Det gäller att våga ta ställning och sedermera agera, då lämpar det sig inte att vara lagom. Burens dörr står på glänt men ändå väljer vi att stå kvar inuti.
Svenskar älskar fred, kanske nästan lite för mycket. För är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris? Även om det innebär att vi förtrycker oss själva. Ur freden föds en tystnad och en slags bekvämlighet. En bekvämlighet som får demonstrationer och engagemang att kännas som en omöjlig kraftansträngning. Jag ser inte yttrandefrihet som bara en rättighet, utan även ett ansvar var och en har i hopp om att nyanserade debatter med högt till tak ska alstras. Så vad är det som gör oss svenskar så fogliga? Det finns knappast brist på saker att tycka till om. Handlar det om att vi svenskar gillar att inbilla oss att vi lever i ett perfekt välfärdssamhälle där allt är guld och gröna skogar? Eller är vi för upptagna med att planera in besök till Systembolaget och samla ihop våra 10 000 steg i mobilen så att vi inte är medvetna om vad som sker runt omkring våra huvuden? När jag placerar min generation under mikroskop så ser jag en grupp människor uppslukade i dokusåpor och amerikanska pseudohändelser, men inte bara det. När jag tittar djupare ser jag också en samling pålästa individer som ofta kommer med kloka förslag och intressanta idéer, fast bakom stängda dörrar. Jantelagen verkar ha etsat sig fast i svensken, likt en fläck som aldrig går bort i tvätten.
I egenskap av reporter på en studenttidning händer det att jag får tips om saker att rapportera, debattera eller informera om när jag till exempel besöker Kårhuset som privatperson. Ofta är förslaget någonting som ligger just tipsaren väldigt varmt om hjärtat. Ibland kan det till och med vara så att tipsaren vill att jag ska skildra vederbörandes egna åsikter i en debattartikel. Eftersom jag inte kan argumentera för någon annans åsikter så brukar jag föreslå en intervju med personen varpå viljan att tycka till mystiskt går upp rök. Problemet grundar sig oftast inte i att bristen på åsikter utan att när det faktiskt gäller att stå för vad vi tycker blir vi fromma som lamm. Var är engagemanget och viljan att vara del av någonting större än sig själv? För varje år som passerar känns det som att det är fler och fler styrelseposter som hade förgyllt ett cv som behöver vakantsättas. Till och med den prestigefyllda rollen som ordförande i Örebro studentkår står gapande tom när detta publiceras. Det enda jag kan anta är att det är mer frestande att vara en främling för sig själv och dras med i en förryckt mellanmjölksteater som suger märgen ur sina offer, än att förverkliga sig själv och visa världen vem man egentligen är. Var kommer egentligen rundgången av rädsla bland oss unga ifrån? Har den frodats ur stanken av vår generations förkärlek till cancelkultur och billig underhållning?
Det förflutna, nuet och framtiden är ett oändligt flöde som inte går att stoppa. Men det får inte finnas en framtid där unga människor slutat engagera sig och slutat värna om sin självkänsla. Då stagnerar utvecklingen. Med ett helt liv framför dig i det lilla landet lagom råder jag dig att våga stå för det du anser är viktigt. Låt ingen människa rista in quantum satis (lagom) på din kropp. När Bertil Almqvist tecknade propagandaaffischen ”En svensk tiger” på 40-talet så tror jag knappast att han föreställde sig en tandlös och ryggradslös tiger, utan en pragmatisk tiger som vågar ryta till och gå med huvudet högt. Vad är det värsta som kan hända när du säger vad du tycker? Dina åsikter är ett fotavtryck och något ovärderligt. Dina åsikter kan inte köpas eller säljas. Dina åsikter har makten att inspirera andra.
Skribent: Simon Franssén
Fotograf: Hugo Nikitin
Comments