Det kommer en ny dag. I det här fallet en lördag. Det blåser ute, men solen lyser starkt. Jag kliver upp klockan 11, sätter på ny musik, hoppar runt mellan klädhögarna på ett knarrigt trägolv. Tänder lampan ovanför diskhon som jag gillar, tar medicinerna, står och äter så jävla söta tomater ur ett öppet kylskåp. Får meddelanden från vänner som älskar mig.
Det kanske är tanken att det ska vara så här. Jag gråter trött i mörkret under rinnande vatten samtidigt som jag masserar in schampo i hårtrasslet. Klockan är över två på natten men det är skit samma. Går och lägger mig blöt och ledsen och nio timmar senare vaknar jag torr och ganska neutral.
Att jag ändå får känna lite ånger över att jag tog på mig en för tunn jacka när det blåser hårt, håret på huden reser sig och då vet en att det inte riktigt är vår än, men den är på väg. Det blåser upp sand och damm från allt grus på vägarna som inte sopats upp än. Det hamnar i ögonen, men det påminner om när jag som sexåring sprang i cykelshorts på lekplatser och skolgårdar på sommaren.
Hjärtat värker, det gör ont. Det känns orättvist och ibland ligger jag bara kvar i sängen istället för att skynda mig till allt som någon bestämt ska vara obligatoriskt, men jag vet att jag älskat någon, mycket och ohämmat.
Jag missar en buss med en halv minut för att jag än en gång sket i att kolla tabellen innan jag gick hemifrån, ser hur den åker vidare precis framför mig. Men nästa kommer snart, precis som söndagen.
コメント