Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att se inkommande trafik från bakom hörnet på dagiset, vilket jag vet om. För ett knappt halvår sedan kom jag cyklandes mot gatan i hög fart och struntade i att bromsa in för att försäkra mig om att det var fritt fram att korsa. ”Kommer det en bil, så kommer det en bil”, tänkte jag. Den tanken var bara en droppe i den flodvåg av skadliga, förlamande och panikframkallande känslor som länge härjat inom mig, och som jag nu var skrämmande nära att drunkna i på riktigt.
Det kom ingen bil. Inte den här gången, och inte gångerna efter heller. Inte en enda gång kände jag lättnad över att ha kommit hem hel. Det blöta, tunga täcket av ångest och självtvivel som fick hela mitt väsen att värka så hade tagit över hela min tillvaro. ”Jag klarar inte av det här”, ”Tänk att få upphöra”, ”Jag vill inte leva” – tankarna eskalerade. Den som skrämde mig allra mest kom när jag byggde legotorn med min två-åriga systerson i knät. ”Det här är kanske sista gången jag får se dig”, viskade jag i mitt huvud till den person som jag älskar på ett sätt jag två år tidigare inte visste var möjligt.
Så långt fick det gå innan jag vågade. Med hjälp och uppmuntran från vänner fick jag till slut samtalsstöd. Stora förändringar i kombination med kontinuerligt hög stress och, till råga på allt, det enormt skadliga sättet att basera hela sitt människovärde på prestationer. Dessa faktorer hade byggt upp den där ökända väggen som jag nu hade traskat rakt in i. När samtalsstödet inte längre räckte till och den akuta paniken slog ned mig hyperventilerande på golvet än en gång tog jag till min stora förvåning nästa ostadiga steg.
Efter det svåraste samtalet jag hittills ringt satt jag gråtande i ett undersökningsrum på vårdcentralen och läste upp ett klotter av ord som skulle beskriva hur mitt liv sett ut den senaste tiden. ”Tror hon på det här?”, ”Jag är väl inte alls sjuk”, ”Vem försöker jag lura?”, tänkte jag. Men mina tankar motbevisades då jag lämnade mottagningen med ett recept och en telefontid inbokad till två veckor senare.
För tre veckor sedan hämtade jag ut sista förpackningen antidepressiva som jag får med receptet som läkaren jag fick träffa akut i november skrev ut. Milt sagt ser min vardag väldigt annorlunda ut idag. Jag är på många sätt förändrad efter utmattningen. Mitt minne svajar, den fysiska orken är inte riktigt där än och emellanåt har jag förbaskat svårt att fokusera och prioritera. Men jag har successivt accepterat det, och slutat be om ursäkt. Jag lever igen, och inte mot min vilja.
Att möta sig själv och sina orimligt höga förväntningar någonstans halvvägs har varit min absolut största utmaning. ”Inget i naturen blommar året runt, var snäll mot dig själv”, och andra quotes man hittar på Pinterest och Instagram, ni vet. Det tog mig många år att sluta tolka mina känslor som svaghet. Att inse att jag aldrig skulle kräva av någon annan allt det jag så länge krävt av mig själv.
Kanske svamlar jag, kanske blev detta långt. Men det är okej. Det jag vill få fram är att det alltid lönar sig att våga ta emot hjälp. Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam.
コメント