Krönika: Livet är en fest

Det är sent en lördagskväll i Örebro, Nerikes hjärta med Svartån som livspulsåder. Jag släntrar längs metallräcket vid slottet och ser svarta taxibilar, i dubbel bemärkelse, cirkulera och polisbilar patrullera i evighetsåttor. Ett omslingrat par, som bara för ett ögonblick sedan lysts upp av ett iskallt blått ljus från en polispatrull, fördunklas. Jag går med blicken framåtriktad, det avlägsna skrålandet från kroglivet blir till en mistlur från en enslig skuta förlorad till havs. Bakom varje dörr strömmar kapital friskt mellan gråa väggar av betong. Det känns som att jag vandrar i dimma. Inuti disen fattar jag tag i ett handtag och jag och mitt sällskap stegar in på ett hak. Vi sätter oss tillrätta och det dröjer inte länge innan glasen belamrat bordet, självförtroendet måste få lyftas till skyn. Kanske diskuteras konjunktur, förtretligheter eller drömmar om ett bättre samhälle. Det som sägs förändrar inte det faktum att när jag blickar ut över lokalen så ser alla ansikten ut som en ansamling halvtomma glas kvar från gårdagens ystra upptåg som väntar på att plockas undan. Med en förströdd blick greppar jag glaset framför mig medan klockan slår några vilsna slag i periferin. Bakom bardisken hänger en flagnad banderoll som läses ”DU EN ÄR STJÄRNA”. Neonskylten på väggen stänker blod på våra unga, vackra ansikten. Jag sitter i vanlig ordning och suktar efter det varje människa suktat efter minst en gång, en nedgrävd stjärnkikare. Plötsligt känner jag en hand på min axel, fingrarna rör sig taktfast. Jag vänder mig om och sneglar uppåt, det är servitrisen som ser på mig.

-Hej vill ni ha något att äta till ölen? Kvällens special är abborre med kvicksilver, säger hon medan hon plockar min ölsejdel och sensuellt börjar smeka mynningen på glaset med en tygtrasa. Jag sitter tyst i några sekunder med röda kinder.

-Nej tack. Det är bra.

-Hur bär man sig åt om man vill drunkna men vattnet är fruset, frågar hon.

Det blir tyst runt bordet. Hon viskar i mitt öra:

-Jag söker en man att gifta mig med i kyrkan, min dröm har alltid varit att äga en diskmaskin. Varje söndagspromenad kommer vara ett bevis på att vi ännu inte skilt oss. Är du intresserad?

Hennes tvivelaktiga kurtis gör mig mållös. Jag skriver ned mitt telefonnummer på ett tomt cigarettpaket och lämnar över det.

Kvällen fortskrider. Utspillt vin längs bardisken, samma meningslösa råa skratt ut i mörker och samma unkna skämt från mitt eget sällskap som jag själv flitigt bidrar till. Tur att ölen i alla fall är lika kall som tillvaron. Samtidigt som jag har druckit mig berusad har det börjat regna. Svartån liksom gastar när vattendropparna träffar ytan. Jag tittar ut genom rutan, mot den gråa blöta trottoaren fylld av vattenpussar och undrar om det verkligen är regnets fel att allt känns så blött och tråkigt. Med ens bestämmer någon i mitt sällskap att det är dags att röra sig hemåt och jag rycks med. Precis när jag klivit ut från entrén ser jag en karavan av hundratals elsparkcyklister i dubbla led. Även ett lågavlönat pizzabud kommer åkandes på en moped. Pizzabudets lön betalas ut i provision och kostnaden för bensin står han för själv. Han har därför bråttom och väljer att köra rakt igenom elsparkcyklisternas marsch så att de alla ramlar omkull, några kör ner i Svartån. Jag tänker ”äsch, inget nytt under solen” och börjar röra mig hemåt. Månen kryper in och gömmer sig under ett täcke av moln. Det erinrar mig om hinnan av allt osagt, hinnan av alla meningslösa karaktärer och hinnan av ingenting.

Väl hemma är allt som vanligt, takplafonden sitter lika snett, diskhon svämmar över av tallrikar och bestick samt glas och koppar som utplacerats lite vart som helst. En forensiker hade enkelt kunnat kartlägga allt som förtärts den senaste veckan. Jag klär av mig naken och ställer mig i spegeln, noggrant rannsakar jag varje liten skavank. Jag drar slutsatsen att jag är en uppblåsbar gris. Plötsligt ringer telefonen utan uppringnings-ID. Jag svarar ändå och hör en basröst säga:

-När Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme. Jag fick se de sju änglar, som står inför Gud…

Jag slänger på luren och mumlar:

-Dessa jävla telefonförsäljare saknar ju några som helst gränser.

Jag släcker alla lampor och kryper ned under täcket samtidigt som en balkongdörr stängs på helt annan ort. Under kudden ligger revolvern laddad tillsammans med en burk antabus.

“På fredagskvällen bubblar det i blodet, man är kåt” skrålade Nationalteatern. Vissa suktar efter öronbedövande musik att dränka sina tankar med, medan andra söker gemenskap. Vissa gillar bara kicken av att ha promille i blodet men skulle aldrig erkänna det. Normen ibland gemene man oavsett ålder verkar vara att dricka sig så där lagom redlös och avnjuta det lokala kroglivets utbud sisådär två-tre dagar i veckan. Men var kommer egentligen denna tradition ifrån, handlar det verkligen om att man vill fira in helgen? Det känns aningen kontraproduktivt om helgen enbart består av att fira dess ankomst och man själv utarmas på all kvarvarande energi i stället för att man spenderar den på fritidsintressen. Jag upplever att man som ung ställs inför ett vägskäl -ett utanförskap eller en gemenskap under villkoret att du lägger sordin på dina tankar och låter reptilhjärnan ta rodret. Vi människor har ett behov av att släppa på våra tyglar och bete oss lite som grisar i en svinstia vilket vädrar morgonluft för affärsidkare och profitörer. Där det finns en efterfrågan skall det givetvis finnas ett utbud. Det uppstår ett slags förtryck mot konsumenten som stillsamt verkar i skuggorna. Har man fullt upp med att överväga om man är normal eller ej är det svårt att vara kritisk gentemot sin omgivning. Som konsument är det därför enkelt att dras med i karusellen och tvingas spendera både tid och pengar för att få vara en del av gemenskapen. Överallt i samhället kan man se hur människor, särskilt unga, är villiga att offra sin identitet och självkänsla för gemenskap. Några exempel på detta fenomen är nynazism, drogkultur och gängvåld.

Vad var det som kom först, hönan eller ägget? Är det vi ungdomar som pressar varandra till att konsumera kroglivets åtråvärda utbud eller är utelivets kultur i Sverige en komplott av societeten i syfte att hålla proletärerna i schack? Här går det inte att vara alltför radikal utan frågan kräver ett mångfasetterat bemötande. Min gissning är att det moderna sättet vi förtär alkohol och festar på idag växte fram under 1960-talet när ungdomskulturen fick fotfäste. Det blev hippt att bränna alla broar med det traditionella och förlegade. I mitten av 60-talet slog de första fristående diskoteken upp portarna i Sverige. Parallellt med detta gick Sverige även över till 40-timmars arbetsvecka och det glamorösa levnadssätt vi numer kommit att bli väldigt bekanta med börjar utkristalliseras. Kombinera allt detta med att det finns en uråldrig ritual som går ut på att dricka sig från vett och sans så fort man får chansen att kliva ur ekorrhjulet. Hur tjänar man pengar på arbetare när de inte jobbar? Jo, man kommersialiserar ledigheten. Sammanväger man allt så är det inte konstigt att vi unga idag anammar samma värderingar och traditioner som våra föregångare. Det uppstår en kulturell hegemoni, där makteliten behåller sin ställning genom att de underordnade upprätthåller rådande ordning.

Missförstå mig inte, jag är inte emot uteliv som koncept. Som kund betalar du för en upplevelse med dina vänner, vilket också ger en fantastisk möjlighet att nätverka och knyta nya band. Jag kan själv tycka att det är riktigt roligt ibland. Uteliv behöver inte heller enbart vara att besöka nattklubbar. Är du musikintresserad kan du besöka en jazzklubb och är du i behov av att diskutera livet efter döden eller dylikt kan du besöka en pittoresk bar med dina närmaste vänner. Problemet är att utbudet i en mindre stad som Örebro är minst sagt begränsat och för det mesta kommersiellt dravel. Är du ute efter något annat än en sunkig bar och öronbedövande skriksång till Bolagets senaste melodi finns det inte mycket till alternativ.

Jag kan inte heller förbise det faktum att många krogägare exploaterar den rådande alkoholkulturen för att kapitalisera på unga studenter som bara vill passa in. Studentlivet tar inte hänsyn till om du har anlag för alkoholism. Samtidigt är det naivt att helt skuldbelägga krögarna. Vi studenter har ju trots allt ett eget ansvar i vad vi konsumerar. Profitörerna har utgifter precis som alla andra och någon sitter högre i näringskedjan att tjäna. Det är viktigt att inte glömma att Sverige är en marknadsekonomi, det är vi kunder som styr ekonomin genom att fatta genomtänkta beslut.

I en undersökning gjord av IQ (Systembolagets dotterbolag) år 2014 tillfrågades 31 870 studenter om sin bild av den rådande alkoholkulturen. I denna studie uppgav 51%, att det är svårare att passa in i studentlivet om man inte vill dricka alkohol. Vidare föll 55% av respondenterna i åldrarna 18 till 30 år inom ramarna för riskkonsumtion. Av dessa angav var tionde person att de utsatt sig själva för våld, skador, olyckor och sexuellt risktagande i samband med alkoholkonsumtion. Jag frågar mig själv hur det kan vara etiskt att profitera på ungas destruktiva relation till alkohol. Det går sannerligen att göra jämförelser mellan drogkartellernas vinstdrivande utnyttjande av drogmissbrukare och vinsten krögarna gör på oss studenter. Skillnaden är att det förstnämnda är allmänt vedertaget som moraliskt förkastligt medan att sätta färg på helgen är din plikt som svensk medborgare under 35. Utnyttjandet som utelivet medför berör inte bara konsumenterna utan även den ofta lågavlönade minderåriga krogpersonalen som ofta får utstå trakasserier från kunder eller foodora-budet som enbart jobbar för provision lördagkväll. I stället för att umgås med sin familj kör han ut fyllekäk och behöver dessutom bekosta bensinen själv, medan borgarna smörjer kråset. Nattlivet blir ett helt maskineri av ohållbar konsumtion, i alla fall ur konsumentens perspektiv.

Jag har alltid förknippat begreppet student med kunskapssökare, man tillägnar sina mest formativa år åt att suga upp kunskap och satsa på sin karriär. Ordet student härstammar från latin och betyder att vara flitig. Så varför skall vi studenter stå i vägen för oss själva? Varför ska vi byta ut våra trollspön mot eländiga kvistar? Varför ska ordet student vara synonymt med ung och dum? Jag tror det finns många som känt sig kluvna inför en utekväll men ändå tackat ja på grund av gemenskap och tradition. Livet som student är att ha en vän man kan diskutera gud med och känna hur man nästan kan ta på evigheten. Bästa läsare, känn dig inte tvungen tacka ja till utekvällar av rädsla för att missa någonting. Jag tror det skulle göra gott för alla om fler tittade upp i rymden eller såg in i sig själva och tog fram den självkänsla som krävs för att våga gå sin egen väg. Livet som student kan vara mer än en ångervecka efter allt för tunga rus.