Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro universitet. Just nu sitter jag i ett studierum i Singapore på Nanyang Technological University. Omkring mig sitter runt tjugo andra studenter som pluggar inför sina finals i diverse ämnesområden, precis som jag själv gör. Men just nu skjuter jag upp studierna en stund för att berätta för er om mitt utbyte, och hur det är att inte känna sig hemma, och just varför det är okej.
Jo jo, faktum är ju att du inte är hemma. Det är ingen nyhet. Speciellt inte då du har förberett dig i månader, i vissa fall år, inför den här resan. Du har gjort research om lagar och regler i landet du ska till, tittat upp sevärdheter, läst om universitetets ranking, kollat närliggande destinationer. Du har googlat oroligt om den där farliga sjukdomen som du endast får om du klappar boskapsdjur på vischan i ett land du kanske inte ens ska besöka. Du har ansökt om visum, du har shoppat nya kläder, du har börjat packa. Och helt plötsligt, så är du inte längre hemma.
Jag har precis landat på Singapores flygplats. Känner inte en kotte. Men oj vänta, hur gick det här till? Okej strunt samma, landa mentalt hinner du göra sen, nu kör vi. Jag lyckas hitta en annan svensk kille (Karl) som även han ska plugga på NTU. Yes, bra. Vi delar taxi ihop. Kommer till universitetet och mitt studentboende. Karl bor tydligen i en annan del av campus så han går iväg till sitt boende. Efter att ha stått i kö en stund får jag tillslut min nyckel till mitt korridorsrum. Jag förstår cirka 15% av det kvinnan framför mig nyss berättat om mitt nya hem. Var inte huvudspråket i Singapore engelska?
Jag travar förvirrad iväg i riktningen till mitt rum, svettig på grund av värmen och fukten. Shit vad varmt det är! Den meningen kommer förresten upprepas varje dag i två veckors tid framöver. Jag frågar en främling som ser ut att komma härifrån om vägen, han kollar på mig irriterat och säger kort ”there”. Jag säger ”Thank you so much”. Han svarar inte. Här finns inte tid med trevligheter, rakt på sak. Happ, ok. Jag släpar upp mina väskor till mitt rum och börjar packa upp.
Två dagar senare sker en förändring. Den där något obehagliga magkänslan som växt till sig under de första 48 timmarna luckras upp. Det hålls en stor genomgång och välkomstlunch för alla nya utbytesstudenter. Oj, vad mycket människor. Jag börjar se mig omkring, lyssna in. Det visar sig att trots att jag känt mig rätt så ensam och förvirrad första dagen så finns det faktiskt över 1000 personer som är i samma sits som mig. Skönt. Jag börjar prata med några personer när vi äter lunch och ett par till ansluter till oss. Senare kommer också några till. Sex timmar senare sitter vi allihop i en taxi på väg till innerstan. Vi vandrar beundrande bland Singapores höga skyskrapor och extraordinär arkitektur och äter vår första riktiga lokala måltid. Folk kastar nyfikna blickar överallt, skrattar, ler och njuter.
Några veckor senare har kurserna på universitetet kommit igång och jag känner att jag lär mig mycket. Ämnena är intressanta och lärarna väldigt kompetenta. Visst, allt är på engelska, men det går hyfsat bra att komma in i. Thank god for Google Translate. Campusområdet känns inte heller längre som en stor labyrint.
Mitt kompisgäng har nu hunnit åka på den första weekendresan tillsammans till en tropisk ö där vi badat, solat, vandrat och sett fantastiska vyer över regnskog och turkosa hav. Vi pratar redan om nästa resa, kanske denna gång till Bali, eller Thailand? Jag får även äntligen förklarat för mig varför jag inte förstod kvinnan som gav mig instruktioner till mitt boende den första dagen – Singapore har ju sig egen version av engelska som kallas för Singlish. Men jag har lärt mig att de flesta som tur är pratar ”vanlig” engelska med. Efter ett tag vågar vi börja prata med lokalbefolkningen, och jag lär mig att de visst är omtänksamma och vänliga, det är bara en del av kulturen att inte kasta sig med ord i onödan, vilket faktiskt är ganska rimligt, desto mer en tänker på det.
Nu sitter jag här och har fyra veckor kvar av min utbytestermin. Det är en bitterljuv känsla som delar mig, då jag såklart längtar till att äntligen få spendera tid med min pojkvän, med min familj och mina syskonbarn. Men jag märker att Singapore har förvandlats. Det är inte längre den där okända staden med alldeles för hög luftfuktighet och antisociala lokalbor. För mig är det nu en fruktansvärt intressant kulturstad som bosätter människor från världens alla hörn och kanter. Det är nu en plats där människor tar hand om varandra, och litar på varandra. Och med en hög luftfuktighet kommer faktiskt en exotisk grön omgivning som omfamnar skyskraporna på ett makalöst sätt.
Jag har alltså gått från att inte känna mig hemma alls till att ha funnit ett andra hem ett halvt jordsnurr bort.
Med det sagt, så hoppas jag att du som läser det här också tar chansen, om du vill, att åka utomlands och studera eller praktisera. Det spelar ingen roll om du inte känner någon dit du ska, om du inte vet något om landet, eller om du tycker att det är otäckt. Det ordnar sig. Du kommer, så småningom, känna dig som hemma.
Skribent och fotograf: Malin Karlsson
Comentarios