I skrivande stund sitter jag framför datorn i ett nedsläckt sovrum och krystar ut de sista meningarna till en av mina sista tentor. I brist på annat kul, suckar jag för mig själv och sneglar ut genom fönstret. Det första mina ögon fastnar för är grannen som på ett närmast oroväckande sätt vänder sina pannkakor alldeles för bra. Jag sätter mig ner på huk och spanar noggrant in hans teknik. Jag kastar över luvan på huvudet för säkerhetens skull, i hopp om att han inte märker mitt stirrande. Det hade nog varit rätt så stelt om han såg en svart figur gömma sig bakom fönstret, och som dessutom följer hans rörelser med hökögon. Men jag har alltid tyckt att det är fascinerande hur någon kan liksom kasta upp sina pannkakor och få dem att landa oförstörda på motsatta sidan. Samtidigt som jag stirrar skumt på grannen mumlar jag lite för mig själv: ja, han är duktig på att vända pannkakor. Men är han lika bra på att utforma kvalitativa studier? Eller rabbla upp olika vetenskapliga teorier? Nä, det tror jag inte, och det hoppas jag inte på heller.
För 3 år sen var det jag som stod hemma framför spisen hos föräldrarna och vände på pannkakor, i bakgrunden hörde man dovt ljud komma från datorn. Det var en video som spelades från grundkursen om Saussure, som för övrigt var en filosof och pratade om tecken och symboler och hur vi sätter mening på dessa. Hursomhelst, samtidigt som jag intresserat följde videon, kom det tyvärr att vara på bekostnaden av någorlunda fina pannkakor. Mina pannkakor blev oftast brända eller stekta i tråkig färg, och stundvis kändes det därför rimligt att skylla på Saussure för mitt misslyckande. Någon måste man skylla på, eller hur? Jag? Misslyckas? Det finns inte på kartan. Men efter en noggrann självrannsakan och ett djupt dyk in i själen, kom jag fram till att mina misslyckanden inte beror på Saussure, utan i att min teknik inte är förstklassig. Jag följer en något onödigt komplicerad teknik när jag tillagar mina pannkakor; båda händerna och en slev används alltid på ett klumpigt sätt för att vrida och vända på dessa. Även om mina pannkakor nu oftast blev misslyckade, var de ändå ätbara och det är väl det som räknas, right?
Och på tal om att misslyckas och att saker och ting inte alltid gått ens väg, så skulle jag nog säga att det känns rimligt att beskriva min skolgång som en bisarr berg- och dalbana. Det är inte alltid som min vagn har åkt snyggt på toppen, den har nog snarare obalanserat blivit utsatt för många uppförs- och nedförsbackar. Under den första halvan av utbildningen kändes det som att vagnen var med om fler nedförsbackar än uppförsbackar, och då tänker jag främst på de gångerna som jag traskat fram med svansen mellan benen till tentavakten och visat körkortet för omtenta. Ju mer jag tänker på det, så har det alltid varit samma vakt som stått bakom båset och frågat om något ID-kort med en “haha-you-again” min. Nu tänker ni säkert att jag inbillat mig detta, men det känns inte helt omöjligt att tentavakten skulle kunna ha mage nog att slänga iväg ett hånfullt flin bakom ryggen på mig.
Även om jag nu har målat upp det som att allt bara har gått åt skogen under min skolgång, så är det långt ifrån sanningen. Under den andra halvan av utbildningen skulle jag nog säga att vagnen åkte snyggt högst upp på berg- och dalbanan. Detta berodde nog på att jag fick möjligheten att både träffa och lära känna nya goa människor. Om det inte vore för dessa människor hade inte min resa varit lika uthärdlig. De långa och mastiga föreläsningarna varvades alltid med ”gött häng” och skratt på rasterna. På tal om något mer ”gött”, skulle jag nog också säga att min resa har hjälpt mig inse att det är lönlöst att jämföra sig själv med någon annan. Alla vi har våra olika styrkor och det är väl det som är det fantastiska. Somliga är bra på att vända pannkakor, medan andra är bra på kvalitativa studier och vetenskapliga teorier.
Det kan nog säkert låta lite komiskt att prata om min resa ur en positiv anda. Inte minst när vi tänker tillbaka på mina misslyckade pannkakor, min resa på berg- och dalbanan och alla omtentor jag skrivit. Men under dessa turbulenta tre år, minns jag att jag alltid tröstades av mina nära och kära med uttrycket “efter regn kommer solsken”, och det gör det väl? Bara det faktum att jag sitter framför datorn som en “sista-årsstudent” och stirrar skumt på grannen och mumlar för mig själv känns som bevis nog att uttrycket stämmer. Men som en ”sista-årsstudent” innebär det att jag är i slutskedet av min resa. Det är blandade känslor som rusar igenom kroppen när jag skriver ner detta på pappret, men oavsett så känns det väldigt kul att en sån stor förändring väntar runt hörnet. Efter att ha kastats runt och suttit i vagnen på berg- och dalbanan i tre år, är det nog hög tid att hoppa av denna och köpa biljetter till en ny karusell. Och när vi ändå är inne på ämnet om att släppa saker och gå vidare i livet, så håller jag tummarna på att hur intressanta Saussures teorier nu än är, blir han till ett minne blott när jag påbörjar min nya resa. Helt spontant känner jag: “Leave good things behind”, och detta i synnerhet när vi försöker förstå oss på teorier av gamla gubbar.
I kontrast till min tid på universitet som “sista-åretsstudent” har jag ställt några frågor till nystudenten Engla Lakso, som studerar sin första termin på socionomprogrammet:
Hur var din första dag på universitetet och hur förberedde du dig inför denna?
Min första dag i skolan var hemma, eftersom det var på distans. Så jag förberedde mig egentligen bara genom att checka av listan som finns på universitetets sida inför skolstarten.
Hur har dina månader på skolan varit nu?
Jag har bara varit på skolan i samband med seminarier, så har mest spenderat skoltid i hemmet. Men när jag väl varit i skolan har det varit kul att se folk “irl” [in real life] och inte bara i små zoom-rutor.
Hur grym är du på att steka pannkakor?
Skulle inte vara pank om att steka pannkakor var mitt jobb, om man säger så!
Tack Lakso för en intressant inblick i en ny students terminsstart. Att döma av Laksos svar, verkar hon också vara ytterst grym på att steka pannkakor. Ett fullkomligt rimligt antagande för detta måste nog ligga i att hon inte blivit lika besvärad av Saussure som jag. Det finns helt enkelt inte en chans att jag är den enda på jorden som inte är grym på att steka pannkakor, eller hur var det nu igen?
Jag har nog fått ner alla mina tankar om min tid vid Örebro universitet. Jag har fått ner de sista meningarna till tentan och fäller ihop datorn. Jag reser mig upp för den knarriga stolen och tänder sovrummet och går mot köket. Nu samlar jag ihop ingredienser till att göra pannkakor. Samtidigt som jag rotar jag i skafferiet, drar jag ut det nyinköpta förklädet och kockhatten och ställer mig startklar framför spisen. Någonting inom mig hoppas på att grannen också stirrar in lika skumt genom mitt fönster och tänker: Fan vad grym han är på att göra pannkakor! Snart är det dags för mig att säga adjö till min tid vid Örebro universitet. Innan dess tar jag nog tillfället i akt och vispar ihop mina kända pannkakor och vänder dem traditionsenligt; med hjälp av båda händerna och sleven som stöd.
Comentários