Är det rätt att släppa på restriktionerna? Studenter vill ut på dansgolven igen och “live life”, men det är alldeles för tidigt.
Jag minns när jag först fick höra nyheten. Den 7:e september fick vi äntligen höra de orden som vi alla längtat efter: “flera av restriktionerna kommer att hävas den 29:e september”. Under samma dag som nyheten släpptes, vibrerade mobilen konstant under en föreläsning. Efter en halvtimme av konstant vibrerande, öppnade jag till slut mobilen och möttes av en livad Messenger-gruppchatt. Stämningen i chatten var lika magisk som när Zlatan gjorde cykelsparksmål i en fotbollsmatch mot England, eller när Trump förlorade i USA-valet. Medlemmarna i chatten var helt lyriska och diskuterade Folkhälsomyndighetens artikel om restriktionerna som kommer hävas. ”Äääääntligen kan vi ut och supa igen”, skrev en av polarna entusiastiskt i chatten. Jag blev faktiskt lite besviken, jag hade över 100 oöppnade meddelanden från chatten. Stämningen i denna var på topp, men trots det lämnades jag ändå med mixade känslor över nyheten. Det kändes konstigt att efter snart två år, kunna lätta på axlarna och släppa tanken om att man kunde utsätta någon allvarligt på grund av Corona.
Jag minns när jag skrollade igenom gruppchatten, att jag fördes tillbaka i tankarna. Till när vi först fick läsa på om Corona och oron den satte i samhället. Jag tänker tillbaka på när jag jobbade som servicepersonal på en restaurang. Chefen tillkallade ett personalmöte efter hon noterat minskat antal besökare i restaurangen. Det var också under denna period som majoriteten av restaurangerna i Örebro drabbades ekonomiskt på grund av Corona. Chefen betonade under mötet att den ordinarie personalen kommer att prioriteras, vilket innebar att mina timmar som extra personal sållades bort. Detta fick mig komma i underfund med någonting positivt. Det var ett perfekt tillfälle för mig att varva ner och fokusera på studierna. Corona kanske inte var så dåligt i alla fall, minns jag att jag tänkte.
När Folkhälsomyndigheten kom ut med den skrattretande rekommendationen att vi skulle hålla minst en armslängd i avstånd till varandra, var den första tanken som dök upp i mitt huvud: ”Vi är redan så präglade av jantelagen, detta kommer vi klara galant. Vi har gott och väl alltid hållit avstånd från varandra, till och med mer än en armslängd. Vi håller oss gärna i skymundan och bort från andra människor.” Till min överraskning sköttes detta någorlunda dåligt, men det är bortom min poäng.
Jag snappades snabbt ur mina tankar och växlade från appen Messenger till Facebook. Efter några minuters skrollande stötte jag på ett inlägg publicerat av Strömpis. De hade skapat ett event med titeln ”Covid Countdown Party”. Strömpis bör också för övrigt få kredd för att vara bland de första, att i all ära skapa event tillägnat åt Coronas försvinnande i samhället. Eventet i all ära, men den mänskliga girigheten har nog aldrig dallrat så hårt i sin högsta topp på flaggan som nu. I beskrivningen på festevennemanget stod det bland annat att restriktionerna skulle hävas kl 00:00, natten till den 29:e september. Klubbägarna lovade en maxad stämning och en “helt galen kväll”. Löftet om att det skulle vara en helt galen kväll verkade vara i sin ordning.
Den 30:e september, dagen efter eventet Covid Shutdown Party hållits. Öppnade jag TikTok-appen på morgonen och möttes av en ca 12 sekunder lång video med över tusentals visningar. I denna video blev Vendela intervjuad av SVT. Vendela befann sig utanför strömpis i videon och skrek i mikrofonen: “Corona finns såklart, men bara…Mmm live life!”. Ja, Vendela… ”Live life”. Att kunna få leva livet är nog den känslan som vi studenter suktat efter i snart två år. Trots att det förmodligen var jägern eller tequilan som talade åt Vendela, håller nog de flesta med om att ”Drunk words are sober thoughts.”
På tal om att fira och ”live life”. Vad var det egentligen som vi firade och hade countdown till? Att coronan äntligen är över? Eller att vi studenter har varit otroligt sällskapssjuka och vill inget annat än att gå ut och supa? Det sistnämnda verkar nog vara det rimligaste alternativet. Ja, majoriteten av oss studenter är i våra “glory days”. Det sista vi studenter vill är att sitta hemma och stirra på datorn och idka föreläsningarna halvsovandes.
Men tyvärr är sanningen den att det är alldeles för tidigt för oss att fira och släppa på restriktionerna. I en statistik formulerad av SCB har 72% i åldrarna 18-29 tagit första dosen av vaccinet mot Corona och i kontrast till detta har endast 59% tagit andra dosen. Paradoxen blir som tydligast när folk hävdar att det är säkert att öppna samhället igen. I synnerhet när statistiken visar på att en stor andel av studenter inte tagit sin andra dos. Om det huruvida är säkert för oss att öppna samhället igen blir snarare en definitionsfråga. Ja, det är delvis sant att det är säkert för oss att öppna samhället igen. Majoriteten har redan tagit sin första dos. Detta är givetvis ett skydd. Men det är inte hållbart på längre sikt, den andra dosen ger ett mycket starkare och mer långvarigt skydd mot Corona. Det är därför alldeles för tidigt för oss att släppa på restriktionerna, framförallt när så många studenter inte tagit sin andra dos. Uppskattningsvis hade det varit mycket mer säkert ur ett samhällsperspektiv om antal procent för dos 2 är detsamma som dos 1. Det är nog således en tidsfråga innan samma restriktioner återinförs igen.
Det är många studenter nu som längtar efter att motas ut på dansgolvet igen och ”live life”. Jag är en av dem. Jag vill inget mer än att vi ska återgå till verkligheten igen. Men ser man på situationen utifrån ett samhällsperspektiv, kan jag inte argumentera för att häva restriktionerna på lång sikt var det rätta valet.
Comentarios