Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Min själ är inte till för att tämjas”

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång, så där så att det blir fult och barnsligt. Blir för arg av fel anledningar och är för krävande – jag kanske blir jobbig att vara omkring. Skrattar nog ofta för högt och för mycket, så där så att alla bara längtar tills jag blir tyst. Ett fult skratt som inte kan kontrolleras utan bara väller ut ur munnen. Jag kanske skriker och pratar för ofta, för mycket, är för ärlig och öppen. Pratar så mycket att man slutar lyssna för det mesta jag säger är ändå ointressant eller så har jag sagt det förut. Rättar andras grammatiska fel så mycket att jag bara blir jobbig att göra skolarbeten med eller vara vän med.

Jag kanske är för naiv ibland, inte så där att det blir gulligt utan bara patetiskt. Eller så kanske jag är jobbig för att jag är så pessimistisk hela tiden och inte tror att någonting kommer att lösa sig. Människor kanske tänker att jag stör eller är jobbig när jag springer runt och pratar med alla jag ser när jag är full. Kanske skrattar människor åt mig när jag kör bil och skriker med till musiken som spelas på högsta volym, så högt att det säkert hörs ut. Kanske tycker andra att jag är larvig som sitter och skriver dikter istället för att kolla på serier när jag kommer hem.

Min släkt kanske är besviken på mig för att jag inte vill det som de flesta andra vill; skaffa barn, jobba med något vettigt, köpa hus, flytta tillbaka till min hemort. Min pojkvän kanske blir ledsen för att jag inte vill bo ihop med honom eller för att jag uttrycker min kärlek genom att reta honom. Om de som bor mittemot mig ser mig från fönstret kanske de hånar mig när jag dansar omkring i min lägenhet och sjunger med i låtarna som spelas även hemma på högsta volym. Det kanske inte är charmigt att jag sover med Nalle Puh varje natt eller att jag måste prata med varenda katt jag möter på gatan. Jag kanske faktiskt är jättetråkig och inte alls någon speciell som man lägger märke till. Jag kanske inte är så vild som jag känner mig, kanske inte är fylld av färger eller glitter i mitt blod, utan kanske alltid är så grå, genomskinlig och kall som jag ibland känner mig.

Jag kanske tror för mycket om mig själv och har för höga drömmar – men allt detta är ju jag. Och min själ är inte till för att tämjas, bara till för att hållas ibland.