När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till sitt ursprungliga universitet. Den dagen när individen är tillbaka och återtar sina rastlösa kliv genom byggnader som Långhuset, Prisma eller Musikhögskolan är saker och ting inte riktigt detsamma. Nu talar vi inte om att det numera finns ett Mediecenter i Forum, att länkarna till Studentforum och Blackboard blivit ersatta av Studenttjänster eller att ingen längre känns bekant på Timebeer. Det är något annorlunda med mig, hur jag bemöter människor och hur jag tänker kring mitt land Sverige.
I det land jag valde att genomföra min utbytestermin har jag fått reaktioner som dessa: ”Det kommer inte vara så annorlunda där jämfört med Sverige”, ”Du kommer inte få några nya utmaningar” och ”Varför valde du inte USA?”. Det tog inte lång tid innan mina fördomar rasade snabbare än Karthago. Redan på Trudeau Airport plockades mitt bagage upp av en främling från det rullande bagagebandet, jag lärde känna flera av mina kurskamrater och var ofta bland öppna, sociala och trevliga människor.
Hur kommer det sig att folk ändå tror att väderlekarna avgör det sociala fenomen som gäller i ett land? Varför lever vi fortfarande under illusioner av att varmare länder har trevligare människor för att det är några grader varmare och ljusare där?
Under min utlandsvistelse har jag fått uppleva en berg- och dalbana av känslor för mitt hemland. Jag har varit tacksam flera gånger för att vara svensk; samtidigt som jag ibland önskade att jag kunde få låna hem vissa saker som gjorde min vardag mindre dramatisk.
Jag var tacksam över att vara svensk när jag kunde åka över till New York utan visum, jag var tacksam över att vara svensk när jag hörde kurskompisar under seminarium dämpa sina åsikter som inte överensstämde med lärarens och jag var tacksam över att vara svensk varje gång jag såg människor gunga med hela deras själar till Levels.
Efter min utlandsvistelse har jag insett att här i Sverige är vi på flera sätt ett felfritt land, då vi har friheten att kunna välja universitet oavsett inkomst, tar emot statliga bidrag i olika former samt har möjlighet att studera utomlands!
Dessvärre är vi sämre på att bevara en pågående konversation mellan oss med utgångspunkt från den stereotypiske svensken, som föredrar att titta åt andra hållet när en bekant närmar sig eller låta den slitna tygpåsen ockupera en möjlig plats på bussen. Hur kommer det sig att vi utbytt möjliga dialoger, en spontan knackning på dörren eller en kram med respons på sociala medier. Vad får vi egentligen ut av trötta kommentarer och taggningar av grannen eller plötsliga likes på en bild uppladdad för 2 år sedan? Varför? Är vi inte modiga nog för att hålla ett samtal? Kanske vi har svårt för att avsluta ett samtal? Klarar inte våra egon av att riskera att bli raserade? Om jag är trevlig nu kanske personen förväntar sig något?
Med andra ord, det sociala spelet upplever jag som en sport vi är väldigt förtjusta av att spela här i Sverige, och jag vågar nästan påstå att vi är världsmästare inom denna kategori av sport, då vi är de enda i den.
Comments