Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur hennes kropp långsamt blir tung och livlös i mitt knä. Några sekunder passerar och rummet är olidligt tyst. Hon sover.
Jag har vuxit upp med djur hela mitt liv. Katter, fiskar, kaniner, salamandrar och tamråttor är bara några exempel på husdjur jag haft genom åren. Men jag måste ärligt säga att just katter alltid har varit och alltid kommer vara de djur som kommit mig allra närmast.
När det blev dags för mig att flytta hemifrån och möta ett helt nytt kapitel i livet kändes det av den anledningen också naturligt för mig att skaffa en egen katt. Så blev det också, och det är här Lucy kommer in i bilden. Jag har aldrig träffat en enda människa som tyckt illa om Lucy. Hennes lugna och omsorgsfulla personlighet fick alla som träffade henne att falla pladask. Utan förvarning kunde hon också hoppa upp i en, för henne, främlings knä och nöjt lägga sig tillrätta där resten av besöket.
Under all turbulens och stress på universitetet har hon funnits vid min sida och mött mig i hallen när jag kommit hem. Varje kväll har hon med stor envishet jamat tills maten serverats av hennes trötta matte. Varje natt har hon, efter att ha testat förvånansvärt många platser i min 25-kvadrats-etta, lagt sig tillrätta intill min huvudkudde. Varje morgon har hon nafsat mig i tårna och försiktigt puffat på mitt ansikte för att få mig att släpa mig ur sängen och, knappt vaken, servera hennes frukost. Hennes absoluta favoritsyssla har också alltid varit att klättra upp på mina axlar och sedan ligga kvar där medan jag stått och diskat eller dammsugit.
Men Lucy blev sjuk, och jag var till sist tvungen att ta det beslutet alla djurägare fruktar som mest. Den 27 mars fick hon somna i mitt knä och jag kan bara säga att det tomrum hon lämnat efter sig är enormt. Det var första gången för mig att själv behöva ta ett sådant beslut, och det är nog utan tvekan ett av de svåraste jag behövt ta.
Nu kanske du som läser tycker att detta var en väldigt sorglig historia? Men jag vill ändå säga att oavsett hur jobbigt det ibland kan vara att ha katt och behöva ta ett sådant beslut: Det har varit värt det.
Lucy har varit en av de anledningar som fått mig att gå upp på morgonen. Den som tröstat, och den som utmanat. Den som fått mig att skratta när allt känts för jävligt. Hon har tagit mig igenom några riktigt tuffa perioder, och jag kommer alltid vara tacksam mot henne för det. Det finns många klätterträd i katthimlen, och jag är säker på att du kommer trivas bra där.
Så, Lucy in the sky, vila i frid!
Comments