Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag hade varit medlem på Lösnummer i några veckor bara, och jag kan väl inte göra allt det där som Emma gör, tänkte jag. Hon ser ju så självsäker och lysande ut. Alltså jag skojar inte, hon lyser på riktigt.
Jag ville inte ens gå med i Lösnummer. Även det var för läskigt.
Men jag mailade Jenniina, vår chefredaktör, en dag under en tråkig föreläsning. Jag vågade inte, men med kisande ögon för att slippa se, skrev jag det där mailet ändå. Jag blundade och klickade på skicka. Och det var det bästa jag gjort på länge. Jag gick på första redaktionsmötet och rakt in i en sprakande gemenskap, med en unik kombination av arbete, utveckling och samtidigt total prestigelöshet.
När tillfället kom att söka till Lösnummers styrelse gick det till på liknande sätt. Jag satte mig och skrev ansökan, även fast jag inte vågade, eller riktigt ville heller för den delen. Men orden bara rann ur fingrarna. Innan jag hunnit med hade jag skickat iväg en riktigt bra ansökan, det kändes som om det var meant to be. Och det var lite lite liiite lättare den gången.
Det är det som är min superkraft. Att jag kan blunda för mina rädslor, om än bara för såpass lång tid som det tar att skriva några rader om mig själv. Och det är det som är grejen, att det räcker att vara modig i några sekunder, några minuter. Tillslut kommer det vara några timmar, dagar.
I vår drar jag (halvt motvilligt) härifrån. Jag ska praktisera på ett fantastiskt företag som skrämmer skiten ur mig, för att vara ärlig. Men jag hade aldrig vågat klicka på skicka i min ansökan dit, om det inte vore för Lösnummer.
Tack, tack, och återigen tack.
Comments