Lösnummer har under en period granskat det som på Örebro universitet heter Campushälsan. Främst har vi undersökt den psykiska vården de erbjuder studenter. Man kan väl kalla den färdiga artikeln för en överblick över en situation där förväntningar, förutsättningar, dialoger och resultat stundtals verkar vara oklara. Tidigare idag annonserades det dessutom att en landstäckande kartläggning ska göras på uppdrag av Utbildningsdepartementet kring hur studenthälsovård likt Campushälsan på Örebro universitet fungerar, något vi också rapporterat om.
Detta område är svårt att greppa för mig. Jag förstår mig knappt på psykisk ohälsa. Själv har jag haft turen att inte vara direkt drabbad och jag mår kanske provocerande bra enligt vissa. Och missförstå mig inte, jag har inte missat allt det fantastiskt viktiga uppmärksamhetsarbete som gjorts kring psykisk ohälsa de senaste åren. Jag har såklart all respekt och sympati för de många människor som kämpar mot kända och okända mentala demoner. Lösnummer och Örebro studentkår är organisationer som påverkats hårt av psykisk ohälsa bland dess engagerade. Studentlivet och engagemanget omkring för inte sällan med sig en tuff press att nå höga ambitioner.
De som åtagit sig att hjälpa studenter på Örebro universitet med fysiska och psykiska åkommor är företaget Feelgood. De driver Campushälsan enligt deras upphandling med Örebro universitet. I sin kontakt med Lösnummer har Feelgood uttryckt oro för att studenterna inte hittar till dem för att få hjälp med sin psykiska ohälsa. Samtidigt har vi varit i kontakt med flera studenter som efter att ha besökt dem vägrat att återvända för fortsatt vård.
Det är därmed uppenbart att universitetets campushälsa på flera sätt kan fungera bättre – organisatoriskt, informationsmässigt och även vårdmässigt. Patienterna, i detta fallet studenter söker givetvis hjälp med en grundinställning att man blir hjälpt eller till och med botad. Detta är faktorer som bör gälla hela Sveriges psykvård. Men ett första steg här på Örebro universitet behöver vara att bygga upp den studentdialog som efterfrågas. Dialogen behöver drivas både med utgångspunkt i nutiden och framtiden. Den nuvarande upphandlingen gäller, men nya krav kan börja att formas från studenthåll inför nästa upphandling. Dialogen måste formas och struktureras från grunden samt vara målmedveten och tydligt förankrad i studenters utgångslägen. Vad är annars vitsen för Örebro universitet att erbjuda denna studentvård om inte studenternas krav på den framförs på ett eller annat sätt?
Man kan inte heller låta bli att fråga sig om universitetet går den rätta organisatoriska vägen – att Örebro universitet ska tillhandahålla en särskild vård för studenter istället för att låta den koncentreras mot exempelvis den ”vanliga” regionala sjukvården? Tanken uppkommer som en följd av en annan nyhet från veckan, nämligen den om en nedläggning av den Nationella hjälplinjen – dit människor i kris kan ringa och tala med psykologer, nu bara fram till årsskiftet. Tjänsten ska därefter istället integreras i regionernas ordinarie arbete. Kan denna kritiserade förändring snarare vara ett riktmärke som fler offentliga verksamheter behöver ta efter? Är regionerna i så fall kapabla och redo för en sådan inriktning?
Vem vet? Förhoppningsvis blir kartläggningen ett bra första steg på vägen som verkligen borde välkomnas. Det känns på ett sätt meningslöst att jag ställer frågor utan egna svar och på så sätt ger mig in i ett ämne jag varken har särskilt stor erfarenhet eller kunskap om. Men i anknytning till Lösnummers granskning av Örebro universitets studentvård är denna ledartext främst skriven som ett sätt att se på vår egen granskning och plattformen som den utgår ifrån – studentrösten. Låt den vara högprioriterad även i framtiden.
Comments