År 1977 införde FN:s generalförsamling en resolution om att införa den internationella kvinnodagen som en officiell högtid. Det här är en gemensam dag som inträffar varje år den 8 mars, för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.
Jag tycker om denna dag på ett sätt. Men för det mesta, så får den mig att vilja skrika det högsta jag kan av ilska. Jag tycker om hur mina medmänniskor tar plats genom att hylla varandra och även hylla sig själva. Men det borde vi väl göra varje dag?
Vi öppnar äntligen munnen denna dag och yttrar oss med starka ord. Vilket vi också borde göra varje dag. 8 mars, vi hyllar och vi hurrar, men vad händer samtidigt med alla andra dagar? För jag tror nämligen inte att det räcker med bara en dag. Eller rättare sagt, jag tycker inte att vi ska nöja oss. Jag vill nästan inte att den här högtiden ska finnas. Ja, ni läste rätt. Men här är mitt utlåtande: Den här dagen ska påminna alla om kvinnors ojämställdhet i världen, men det känns mer som att den existerar för meningen att påminna om att kvinnor finns också.
Innebörden försvann där någonstans. Men frågan är om den ens existerade redan året 1977 när internationella kvinnodagen blev ett faktum. Jag nöjer mig inte med en dag. Därför behöver jag den inte, för jag behöver alla dagar. Det finns fler kvinnor som behöver alla dagar, mer än mig. Jag tänker på alla flickor som inte får gå i skolan. Jag tänker på alla kvinnor som inte får arbeta. Jag tänker på alla kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier och förnedring. Jag tänker på alla kvinnor som inte får använda sin röst. Jag tänker på alla kvinnor som inte får köra bil. Jag tänker på alla tjejer som inte får använda preventivmedel. Jag tänker på alla tjejer som får växa upp för fort.
Hyllningar spelar ingen roll för dem, så varför ska det göra det för mig? En dag är ingenting för dem. Därför är den inte det för mig heller. Vad är det egentligen vi hurrar för denna dag? För att kvinnan har blivit mer etablerad? För att vi får ta plats inom styrelseledning idag? För att vi är mer intellektuella? För att vi är mer självständiga? För att vi successivt kommer längre och längre från objektstämpeln? Ja, det här kallas utveckling som jag även vill kalla sunt förnuft och rättvisa. Men vi är fortfarande långt ifrån resultat. Det här är utveckling som har skapats av både kvinnor och män som öppnar munnen och agerar efter det. Så, därför måste vi fortsätta.
Den internationella kvinnodagen finns för att vi ska uppmärksamma orättvisa och kvinnors situation världen över. Om vi verkligen behöver en påminnelse om det, så kanske vi behöver den här dagen ändå. Om fallet är så, så är mitt enda bekymmer, att vi var längre ifrån nästa utveckling än vad jag trodde.
Comments