Under vintern har Lösnummer anordnat en texttävling för Örebrostudenter att delta i. Vi kan nu stolt presentera vinnarna!
Tävlingen hade temat ”Efter pandemin” och genren var valfri. Bidragen som kom in visade att det finns många duktiga skribenter bland Örebrostudenterna! Här får ni njuta av de tre skickliga verk som utsågs till vinnare:
1:a pris – Anonym
Det är så knasigt när jag tänker på det. Jag brukade alltid beskriva mig själv som introvert. Jag gillade att vara ensam. Bara få vara för mig själv, göra vad jag ville, hur länge jag ville, när jag ville, utan att ha någon annan att ta hänsyn till. Det var inte som att jag inte gillade att vara med folk, att träffa människor var (är) också bland det bästa jag visste. Men jag tyckte alltid att det var skönt att komma hem efter en föreläsning, låsa dörren om mig, slänga mig på soffan och inte röra mig på en halvtimme, att slappna av fullständigt.
Och nu… Ha!
Jag måste skratta åt mig själv för hur det har blivit, för det är så olikt mig att jag inte vet vad jag ska göra annars. Nu när jag träffar folk i begränsad utsträckning och majoriteten av min tid spenderas hemma framför inspelade föreläsningar inser jag hur mycket det betyder att få träffa folk i verkliga livet. Nu, när jag inte kan hoppa träffar efter skolan därför att jag inte känner för dem känner jag verkligen för att hitta på något efter en zoom-föreläsning, och nu, när jag kan vara hur ensam jag vill känner jag plötsligt inte för att vara det.
Det handlar inte längre om att vara ensam.
Det har gått över till att känna sig ensam.
Även om jag önskat att pandemin aldrig inträffat antar jag att den har fört med sig en del bra saker. Bara insikten – eller snarare påminnelsen – om att inte ta saker och ting för givna. Hur ofta har man inte hört den frasen? Ta inte någonting för givet. Det är en klyscha. Men en ännu värre klyscha är att vi inte reflekterar över den på allvar. Åtminstone gör inte jag det. Inte på det sättet. Inte som att en pandemi hux flux kan dyka upp och ställa om all undervisning till distans och isolera mig i lägenheten i ett års tid – en lägenhet som gått från att kännas som en fristad till en kvävande skokartong där hyresgästen somliga dagar klättrar på väggarna. Eller som att det verkligen inte bara är alla andra som råkar ut för olyckor och inte jag, eller att det som jag trodde skulle hända i morgon och det som jag hade planerat för om sex månader kanske aldrig skulle inträffa. Att det som varit inte skulle fortsätta vara.
Jag har nån vision om att när pandemin är över så kommer jag att tänka någonting stoiskt om hur glad jag trots allt kan vara för det som har hänt eftersom det har lärt mig så mycket om mig själv och om livet. Jag känner redan nu hur mitt nuvarande jag vill ge mitt framtida jag en käftsmäll. Insikter eller inte, vi behöver varandra, och vi mår inte bättre över att inse det nu när det är som värst och vi inte kan göra någonting åt det. Ensamheten har fått en helt ny innebörd som gjort det klart för mig att den varken är något att sträva efter eller att hoppas på. Gemenskap däremot, det är någonting eftersträvansvärt. Av den anledningen kommer jag inte längre att ha så bråttom hem efter föreläsningarna när de blir campusbaserade igen.
–
Juryns kommentar: “Med hög igenkänning beskriver textförfattaren om hur ett år av pandemi har förändrat behovet av mänskliga möten. Vi som tidigare tyckt det är krävande vid sociala sammanhang känner nu istället en saknad av att få stå och småprata med folk vi inte känner. Eller som textförfattaren själv så briljant beskriver det: Det handlar inte längre om att vara ensam. Det har gått över till att känna sig ensam.”
2:a pris – Samuel Lidskog
Efter pandemin så kommer allt bli bra. Jag kommer börja träna igen, vara mer sociala och ta mig ur mitt lilla skal. Jag kommer skapa och vara glad, inspirera andra att göra vad de ska. Jag kommer bli den det alltid varit menat att jag ska va. Jag kommer förvandlas, blomstra, glittra. Folk som känt mig kommer vända sig om efter mig och tänka ”Oj, vad har hänt med Samuel egentligen? Han verkar ha gjort en sån personlig resa”. Likt ett nytt år kommer det komma ett nytt jag, med ny, outsinlig kraft och energi. En oändlig källa av livsglädje som kommer få alla potentiella svackor att blekna i jämförelse. Jag kommer pånyttfödas och slippa behöva kämpa. Jag kommer att kunna prata med vem som helst och alla kommer att tänka att ”Det där var minsann en trevlig prick”. Jag kommer sluta förgäves hoppas att det kommer bli lättare och att jag kommer förändras, för saker kommer att vara annorlunda på riktigt. Jag kommer att få en ny chans att bli ett nytt jag som jag för en gångs skull är bekväm med. Det kommer att sluta vara uppförsbacke och förändras till att jag bara kan vila i att alla vill ha mig där. Jag kommer känna mig accepterad och uppskattad. Jag kommer sluta vara bitter.
Jag Jag Jag
Jag kommer inte vara så självcentrerad. Jag kommer vara över mig själv och kunna fokusera på andra. Alla kommer kunna uppskatta och störa sig på varandra igen. Grupperingar kommer att bli mindre rigida, och det kommer bli mer okej att samtala med varandra utan att det känns lika inkräktande. Vi kommer komma till den där platsen där alla får plats, och ingen behöver känna att den inte platsar. Efter pandemin. Ljuset i slutet av tunneln. Då kommer ingen längre att bestämma sig för att börja träna, göra det i 2 månader, för att sedan behöva se sina ansträngningar sakta rinna ut i sanden.
Eller så kanske vi kommer det.
Jag kanske inte förändras. Jag kanske bara kommer tillbaka in i kampen igen som jag halvt fått pausa i ett år. Och jag kommer säga saker jag inte velat ha sagt. Jag kommer få älta och försöka att inte älta. Jag kommer att sakta men säkert få fortsätta kämpa med att vara jag. Och det kommer du också att få göra. Du kommer att få vara du, med allt vad det innebär. På samma sätt som jag får vara jag. Och det kommer att vara svårt och jobbigt. Och ibland kommer vi att stöta emot varandra. Bli sårade igen. Få ha förhoppningar. Bli besvikna. Och det är helt okej.
Ingenting kommer förändras mer än en kvarvarande känsla av försiktighet. Och ingenting kommer att bli som vanligt när allt blir som vanligt igen. Jag är jag och du är du, och jag hoppas att vi kan mötas i ett kort sammanhang för att flyktigt bilda ett vi. Ute i det sociala havets stormanden, där vi hör hemma. Tröttnandes på andra människor igen. Att än en gång längta hem. Och att börja sakna ensamheten. Som det ska vara. Då kommer allt att bli bra.
Efter pandemin.
–
Juryns kommentar: “Med en mycket snygg röd tråd av ambivalens beskriver textförfattaren hur hen efter pandemin kommer att förändras till en bättre version av sig själv, för att sedan landa i att det kommer att bli som vanligt trots att det (enligt textförfattaren) inte kan bli som vanligt igen. Livet kommer att fortsätta som det är och kanske finns det en trygghet i att känna att man inte behöver blomstra eller glittra efter en lång tid av pandemi.”
3:e pris – Rasmus Ström
Äventyret
Jag såg Paris, Amsterdam och Berlin. Jag såg din hand smeka min kind och jag grät när vi lämnade Madrid. Vi läste Lorca och Brecht och skålade i Cava och Champagne. Du målade pärlor runt min hals, jag sjöng om framtiden, sjöng bort problemen, sjöng bort rädslorna. Vi dansade oss bort från ovissheten, långt från alla restriktioner och besvikelser. Om framtiden är en blödande glacier Ska vi smälta i takt med längtans rytm. Vi ska flyta ut i havet och bidraga till näringskedjan.
–
Juryns kommentar: “Ett skickligt ordsnickeri som för samman en längtan av att åter igen få upptäcka världen och den verklighet som vi upplever just nu men som vi helst av allt vill fly ifrån. Framtiden beskrivs med besök i huvudstäder parallellt med samtiden som finns där i form av ord som “restriktioner”.
GRATTIS ALLA VINNARE!
Comments