Det finns få saker som mäter sig med det mäktiga julbord som serverades i mitt hem på julafton. En aptitretande, läcker buffé i varierande färger och smaker utan dess like. Kanske hade du det likadant? Varje år får jag njuta av ett sött utbud av glaserade äpplen, praliner och cider – och ändå är det alltid något som stör mitt njutande. Under samma period, varje år, görs jag nämligen sällskap av ett gäng bekanta och återkommande tankar som sätter min mentala hälsa på spel.
Varje jul kämpar jag och ett okänt antal andra med känslor av skam, skuld och ångest i relation till mat. Denna matskuld tenderar att pendla i sin styrka och sträcker sig gärna över olika perioder under året, men den skjuter ofta genom taket efter högtider. Regler, som kanske gällt tidigare under året, tänjs ofta på under decembermånad och vi tillåter oss själva att njuta av det goda – för traditionens skull. Men när den här perioden har nått sitt slut översvämmas många av oss av onda tankar, självförakt och planer på sätt att kompensera vårt ätande och begränsa vårt njutande så fort det nya året har börjat. Och återigen, blir ätande associerat med något dåligt och skamfyllt.
Det är ingen hemlighet att västerländska kvinnor ofta försöker undfly allt som associeras med att vara rund eller kurvig (även om det sistnämnda ordet numera bara har en positiv klang). Ända sedan ord som ”tjock”, ”mullig” och ”fet” stulits och omvänts av samhället – från att vara en beskrivning av en kroppstyp till att betyda någonting fult – så har dessa benämningar använts som medel för att få (framför allt) kvinnor att må dåligt över sina egna kroppar. Detta har, i sin tur, gjort det enkelt för samhället att tjäna pengar på kvinnors självhat och osäkerheter – något som aldrig borde ha funnits från början. Vi har lärt oss att associera allt som är förknippat med fyllighet med att vara något oattraktivt (och vad är en kvinna om hon inte är vacker i detta samhälle?). Detta har i sin tur vänt oss emot våra egna kroppar, samtidigt som vi ifrågasatt vårt eget värde baserat på vad vi väger eller vilket midjemått vi har.
Jag minns hur jag själv reagerade när jag första gången upptäckte bristningar på min kropp. Jag drabbades av fullständig ångest – allt för att min kropp råkade innefatta en liten, liten del som jag inte ”borde” ha som kvinna. Det är inte konstigt att det är så enkelt för oss att må dåligt när vi noterar dessa delar – de indikerar ju att våra kroppar inte är som de ska, att något är fel. Men vad alla inte vet är att vi har lärt oss att se en brist i något som aldrig har varit en brist från början. ”Brister” som celluliter, bristningar eller ”muffin tops”. Sådant som den största majoriteten av kvinnokroppar faktiskt har.
Jag är färdig med att straffa min kropp och min mentala hälsa i form av skuldkänslor och restriktioner. Jag är klar med att uppmärksamma min vikt så fort jag har gått upp eller ned ett par kilon. Jag är trött på att lista upp allting jag ätit dagen innan bara för att urskulda min rätt att äta vad jag vill idag. Jag är less på att äta ”rätt” mängd och undvika ”fel” mat och jag vill aldrig igen besöka ett gym med det uteslutande syftet att kompensera för hur mycket av något jag ätit de senaste dagarna. Det är min förhoppning att jag talar för alla när jag säger att jag är färdig med att må dåligt över att äta. Att något så naturligt och njutningsfullt har blivit associerat med så mycket skuld är ett skamfyllt resultat av ett samhälle som tjänar på, och därför främjar, självhat. Vi borde inte acceptera det längre.
Om det är något jag har lärt mig på psykologprogrammet efter tre år, så är det att det är möjligt att lära om. Du kan lära dig att träna bort ditt dåliga samvete och öva upp ett eget försvar. Du kan lära dig att svara på de negativa föreställningarna vi har lärt oss med positiva sanningar. Men – det börjar med att först ifrågasätta allting du hittills har lärt dig om vad skönhet och värde är. Och vet du vad? Vikt har inte ett skit med det att göra.
Comentarios