Vi sitter i Trädgårdsföreningen och tar några öl innan konserten ska börja. Folk skrattar och är glada i solskenet. Göteborg visar sig från sin bästa sida. I två år har jag gått runt och varit bitter över att jag missade Håkans omtalade konsert den 7 juni 2014, men idag ska jag äntligen få se min stora förebild låta maskineriet explodera inne på ett fullsatt Ullevi.
Det byggs, det byggs och det byggs. Håkans fantastiska band spelar några välkända toner från Vi två, 17 år och lyckas få en kör på 70 000 människor att sjunga i en enhetlig stämma. De bygger vidare och när sista byggstenen är lagd kommer Håkan in på scen. Jublet får Ullevi att svämma över. En rörd Håkan sjunger den låt som bandet byggt en så stabil grund till. Efteråt berättar han att han lyssnat på Kenta samma morgon. ”Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag har väntat så länge på just den här dan och det är skönt att den äntligen kommer”, säger Håkan. Jag tror omöjligen att någon i hela Ullevi kan vara mer taggad på denna dag än Håkan själv.
Några låtar senare dundrar Håkan på med Mitt Gullbergs kaj paradis. Han ropar ”oh-oh-oh-oh-oh” och drygt 70 000 bortsprungna katter ropar tillbaks. Det känns som en kniv inuti när Håkan sjunger om sin trötta vän som lät tågen ta bekymren i Jag har varit i alla städer och kniven skar till ytterligare när Daniel Gilbert och Håkan såg varandra djupt in i ögonen till de sorgsna raderna i Hurricane Gilbert. Strax därefter kom Sven-Bertil Taube in för att binda samman vissångare från två generationer och sjunga om att bränna ner Stockholm.
Kvällens mest geniala framträdande är när Miriam Bryant plockas in till Det är så jag säger det. Efter att hon har sjungit de vackra orden med sin ljuvliga röst sätter sig både Håkan och Miriam längst ut på rampen, bland publiken, och började sjunga Elvis, Dolly Parton och Ted Gärdestad innan de avslutar med ”allén är inte så dålig ändå, när du går bredvid, och det är så jag säger det.”
Efter att ha visat ett gammalt klassfoto på sig själv och förklarat vilken stor tönt han var som barn, fortsätter Håkan med En midsommarnattsdröm och får hela Ullevi att dansa med. Därefter kommer det som enligt mig var kvällens höjdpunkt, nämligen Minnen av aprilhimlen. Det är i min mening en av de finaste låtar Håkan har skrivit, men som aldrig har fått speciellt stor uppmärksamhet. Och aldrig har jag hört honom köra den live förrän nu. Magin som sätter sig i luften när trumpeten börjar bygga på introt är obeskrivlig och ljuset från tusentals mobiler glittrar i natten. Solen håller på att gå ner och himlen är alldeles rosa. En spårvagn kör förbi utanför och Håkan sjunger att han jagar morgonen längs avenyer.
Håkan kör slutligen fem extranummer, där även Seynabo Sey kommer in. Det kändes som ett genomtänkt val av låtar. Nästan som om budskapet var att förmedla att han är precis där han vill vara och att alla någon gång kommer att vara precis där de vill vara så länge man bara fortsätter och inte ger upp. ”Fortsätt”, sjunger han, ”som ett höstlöv i vårens första flod.” Till sist avslutar Håkan konserten på bästa tänkbara sätt med Nu kan du få mig så lätt.
Efter min bästa konsert-upplevelse än så länge, fortsätter vi Håkan-festen uppe på taken, högt över staden. Det är så vackert, nästan som en tavla. Många förstår inte storheten med Håkan, men för mig är han beviset på att magi finns, och denna kväll var definitionen av magi. Vi tar oss ner från taken när solen långsamt börjar kika fram igen och ger oss ut på jakt efter morgonen längs avenyer. En klok man ifrågasatte en gång hur man kan veta något om gryningen förrän man mött varje morgon med sömnlösa ögon. Vi ska fortsätta jaga morgonen. Vi är snart där.
Comments