Jag öppnar porten och går med små försiktiga steg ned för de två trappstegen samtidigt som jag trycker min röda mössa längre ned över öronen. Vägen till universitetet är täck av ett hårt lager av snö och liknar mer en isbana än den gångbana den ska föreställa. Det innebär med andra ord att mina Dr. Martens är totalt värdelösa, om jag inte väljer att använda dem som någon form av skridskor vill säga… Det är vinter i Sverige och precis som vanligt kommer det som en total chock!
Snöfallet skapar KAOS för tågtrafiken, bilolyckorna ökar och det är som att hela systemet kämpar med att förtränga det faktum att det förr eller senare blir såhär varje år. Några som dock verkar helt obrydda om det förändrade underlaget, det är studenterna på Örebro universitet. Det är som att det inte finns något som kan hindra dem från att suga i sig mer kunskap och därmed (förhoppningsvis) säkra sitt framtida yrkesliv. Jag vet att det finns vissa stereotypa fördomar om oss studenter, att vi spenderar det mesta av CSN-lånet på alkohol och kaffe, har sovmorgon varje dag, samt lever på nudlar och havregrynsgröt. Som om dessa fördomar inte vore nog verkar ett karaktäriserande drag dessutom vara att universitetsstudenter gärna offrar sitt liv för att ta sig till skolan.
För när jag med snö och en iskall vind rakt i mitt ansikte försiktigt tar mig fram där på ”gångbanan” och jag för tredje gången halkar till på en dold isfläck, det är då det händer. Jag blir omkörd av dagens första dåre, och i takt med att jag allt mer närmar mig universitetsområdet ökar dessa gradvis i antal. De är till viss del lika oss som gärna halkar runt i våra kängor, men det finns en avgörande detalj som direkt avslöjar dessa, samt avsaknaden av en viss detalj. Vissa av er har kanske redan listat ut vad det är jag snackar om, jo det är ju såklart de som provocerande enkelt väljer att cykla till skolan året runt istället för att köpa ett jäkla busskort. Särskilt provocerad blir en ju av dem som dessutom gör detta utan hjälm!
Utan rädsla eller konsekvenstänk hoppar de upp på hojen med 50 kg böcker i väskan, cyklar sina 5 kilometer från andra sidan stan och kommer fram hela och rena, redo för en dag på universitetet. Totalt obrydda av ansträngningen, antalet minusgrader eller det faktum att det enda som skiljer dem från den stenhårda isbanan är två utslitna sommardäck. Kanske är det så att de gillar att spendera lite extra tid i bunkern, eller så bara MÅSTE de ha det där referensexet på bibblan för att inte komma totalt oförberedda till eftermiddagens seminarium. Inte heller när de knappt kan resa sig från stolen på Campuspizzerian vid 03 efter en helkväll på Kåren tvekar de en sekund på hur de ska ta sig hem. Det är bara rätt upp på cykeln för att köra slalom över Örebros isiga gator (självklart utan hjälm).
Vid det här laget kan jag tänka mig att vissa av er håller med mig, medan en hel del av er känner sig rejält kränkta. Sanningen är ju dock att jag till viss del är avundsjuk på er som bara kör på. Jag menar, jag kan ju knappt cykla bredvid min kompis Sofia utan att våra cyklar trasslar in sig i varandra. Eller som den gången jag cyklade ned i ett dike med vatten upp till midjan, trots att det var helt perfekt väglag (här kan det dock tänkas finnas andra bakomliggande faktorer, men ni förstår poängen…).
Jag vågar helt enkelt inte sätta mig på en cykel när jag vet att jag måste svänga in på parkeringen framför Forum och därmed med största sannolikhet dra världens vurpa. Inte nog med att det skulle kännas rent idiotiskt (pga vem cyklar när en knappt kan gå på marken????) så skulle jag ju garanterat skada mig. Eftersom hjärnan är ganska väsentlig när en studerar skulle ett alternativ då tänkas vara att använda hjälm, något som minimerar risken för hjärnskakning med 54 procent. Skammen av att vurpa kan en ju ändå leva med, men då är det bara det där lilla kruxet att jag är så fruktansvärt ful i hjälm. Tänk dessutom på hur löjligt det skulle så ut när jag ligger där på den snötäckta marken med min lilla röda mössa utstickandes under hjälmen…
NÄ, jag får helt enkelt acceptera att jag inte är redo att offra varken mitt liv eller värdighet för plugget. Kanske stämmer jag mer in i den ursprungliga bilden av en stereotypisk student, den där som lägger det mesta av CSN på alkohol och kaffe, tar sovmorgon varje dag och har en förkärlek till nudlar och havregrynsgröt? Det känns i och för sig helt okej det med.
Comments