Inte Blå Lotus i alla fall – proggrockbandet som formades under hösten 2016 av Fredrik Andersson, Linus Karlsson och Wiktor Nydén. Visionen var att skapa musik helt utan gitarr, där i stället hammondorgel skulle bära upp melodierna. En sådan kontroversiell och samtidigt storslagen idé lyckas nog fånga uppmärksamhet, men lyckas det fånga fans? Nu har bandet släppt sitt första album – Tube Alloys – som ligger ute på Spotify.
Med skräckblandad förtjusning sätts Trajectory på, det första av totalt sex spår. Ett marschliknande beat smyger sig fram och övergår så småningom i en melodi så härlig att man undrar hur den kan kännas så bekant och samtidigt så klockrent nytänkande. Denna känsla finns genomgående under lyssningen, där låtarnas melodier ständigt ber om att nynnas med till. Hela första låten är instrumental, medan övriga innehåller olika mycket inslag av sång. Fredrik Anderssons genuina stämma bildar tillsammans med instrumenten en prålig väv av toner mellan maffiga stoner-riff.
En låt som sticker ut är Moebius, som någonstans i mitten i över en minut bjuder på otaliga ljudeffekter utan andra instrument. Det är Linus Karlsson, bandets basist, som står för dessa ”random sound effects”, vilka man nog antagligen diggar eller har svårt för. Femte spåret, Recreational Nuke, har en alldeles särskild bluesballadstämning som skiljer sig från de övriga låtarna i både feeling, tempo och taktart. Sången är mästerligt utförd.
Förutom det faktum att inte en enda gitarrton passerar hörselgången, är låtarna inte heller helt konventionella vad gäller struktur, och de är alla mellan tre och åtta minuter långa. Detta kan förstås vara riskabelt om man vill försöka övertyga även den otålige, men musiken är ändå förvånansvärt lättlyssnad och underhållande, och de plötsliga små förändringarna här och där – särskilt i melodierna – genererar direkt ett oblygt flöde av dopamin som gör det mycket svårt att tröttna. Längden på låtarna möjliggör en djupdykning i musiken så att man hinner uppleva den fullt ut. Stressen bleknar, medan allt annat får färg.
Tube Alloys visar upp det som verkar vara Blå Lotus starkaste sidor – däribland samspelthet, levererandet av nästan löjligt sköna melodislingor och ovanpå det lika sköna rytmer; gitarr eller inte – detta är något som bandet vinner enormt på. Det är ett gott tecken att redan musiken är poetisk; i kombination med den faktiska poesin – texterna – blir det hela magiskt. Trots det blyga antalet låtar lyckas albumet i sin helhet utan tvekan kännas fulländad, och dess sound – som man knappt kunnat föreställa sig i förväg – lyckas både förbluffa och förföra. Det är ibland lite som att vara i ett tillstånd av syrebrist där man försvinner bort men ändå är medveten. Busigt, och ändå ljuvt; snurrigt, och ändå klart. Psykedeliskt, och ändå jordnära. Som om man vore ett spräckligt höstlöv vaggande ned mot marken, som precis innan kollisionen plötsligt blåser upp i en nyckfull luftvirvel, gång på gång.
Har man en svag punkt för progg, och är sugen på något nyskapande och annorlunda, något som rör om i själen och tänder fyrverkerier inom en, bör man checka in Tube Alloys.
Recension: Anna Klanger Illustration: Viktor Örneland
Comments