Den här krönikan handlar inte om något nytt, för alla har väl skrivit om FOMO vid det här laget. ”Fear Of Missing Out”, eller rädslan för att alla har mycket roligare än vad en har själv.
För mig är denna ångest särskilt påtaglig under somrarna. Nyårsfyrverkerierna hinner knappt klinga av innan jag börjar blicka mot sommaren, AKA årets höjdpunkt. Kommande månader blir en enda transportsträcka dit, och sedan ska allt jag vill göra, vara, leva komprimeras ner till ynka 10 veckor. Jag skriver oändliga listor över alla vänner jag ska träffa, städer jag ska resa till, böcker jag ska läsa och serier jag äntligen ska kolla ikapp.
Alla har alltid så roligt varje sommar. När jag sitter inne och glor på mina serier känns det som att hela världen är utomlands och solar sig. Eller när jag bokar in en resa under sommaren är alla andra på Sveriges coolaste festivaler. Vad jag än gör tycker jag att mitt liv är det tråkigaste, att jag är ensammast i världen och ständigt på fel plats vid fel tillfälle.
Så i år gick jag nog lite överstyr i min ängslan att vara med på allt. I början av juni satt jag här, nybliven sommarsambo i en okänd stad, med ett sommarjobb inom något jag aldrig förut gjort, samt sommarkurser på sammanlagt 15 högskolepoäng. Det blev förvånansvärt lite sommar över, trots alla dessa prefix.
Idag har drygt halva sommaren passerat, vi är över puckeln och glider obarmhärtigt ner mot en ny termins början. Idag lunchade jag också med en kompis och fy fan vad skönt det var, för vi kände oss exakt lika ensamma. Lika säkra på att vi missar allt roligt som alla andra lyckas pricka in.
Tack och lov att det finns andra som kan erkänna sin FOMO! Tillsammans kan vi sucka och oja oss och spotta på lyckliga Instagrambilder. Vi kan snacka skit om människor vi knappt känner och berätta för varandra att de säkert inte har så kul som de visar. Och sedan kan vi gå hem och njuta lite, trots allt, av att ligga i soffan framför skräp-TV och skriva krönikor.
Kommentare