Ulrica Grafe uppmärksammade något som saknades i Örebro – en mötesplats för brudar som gillar brudar. Hon tog initiativet och startade Hotellhänget i Örebro, där man kan mingla och mysa. Internationella kvinnodagen till ära har hon skrivit en gästkrönika om hur man som kvinna ibland kväver sina behov och sätter andra framför sig själv.
Jag är inte en sån.
Som sitter på rumpan och väntar på att något ska hända. Har aldrig varit sån. Det är jag evinnerligt tacksam för. För det har gett mig möjligheter i livet som inte blivit av annars. Som nu.
Jag är som en liten Frida på 6 år. Hon, som så länge önskat sig de där vansinnigt vackra konståkningsskridskorna. Med pälskant och ornament i silver på det mjuka, vita lädret. Hon, som längtat så länge att hon nästan gett upp hoppet om att få dem. Hon, som nästan drunknat i det lyckorus som sköljt över henne när hon väl stod där med ett vintervitt, skinndoftande och alldeles sprillans nytt par i sina händer. Hon, som kunde ha blivit enormt besviken. Besviken över den totala bristen av is i samhället där hon bodde. Där fanns varken konstgjord eller äkta vara. Den besvikelsen hade varit fullt förståelig. Men Frida är inte sån. Ser inte det som ett problem. Istället bakar hon chokladbollar som hon ger till farbror Gösta i lägenheten på nedre botten – han som bestämmer. Gösta blir så glad och hjälper henne gärna med vattenslang och ordnar en liten reserverad plats under träden vid parkeringen. Där hjälps de åt att, pö om pö, spola vatten som fryser till is. Och efter några dagar med minusgrader har den lilla pölen blivit till en isbana. Där åker Frida lyckligt omkring på sina älskade skridskor, varje dag efter skolan. Och hon är inte ensam. Hela hyreshusets ungar skrattar och stojar omkring henne. För sån är Frida.
När jag – efter stor vånda och väldigt sent i livet – äntligen vågade bejaka den längtan i mig som så länge pockat på min uppmärksamhet, kunde besvikelsen ha blivit stor. Jag insåg ju snabbt att det i min närhet inte fanns någon plats där jag kunde få skratta och stoja med andra som jag. Men jag såg det inte som ett problem. I slutet på januari hade Hotellhänget Örebro premiär. Ett mingel för brudar som gillar brudar. En träffpunkt för likasinnade. Det var rent egoistiskt. Jag hade ett behov. Och jag behövde fylla det. Så jag hittade ett hotell som ville husera oss, startade en FB-grupp och började lobba och planera. Intresset visade sig vara stort och på premiären kom över hundra entusiastiska och tacksamma kvinnor.
Det var fler än jag som längtat efter nyspolad is.
Den kvällen kom två kvinnor fram till mig. Helt oberoende av varandra. De berättade att de suttit hemma i 15-20 år. Instängda med sin homosexualitet. Och att detta var första gången de vågat sig ut bland kvinnor med samma längtan. Första gången de fått vara en del i ett större sammanhang. Och de kramade om mig och grät en smula – överväldigade av alla känslor som vällde fram. Där och då kände jag att jag inte behövde göra nåt mer. Detta var nog. Dessa två kvinnor hade fått se att de inte var ensamma. Att vi är många. Att vi är stolta och modiga. Det var värt allt!
Jag var rörd ända in i själen. Och glad. Glad över att jag inte är en sån. Som sitter på rumpan och hoppas att något ska hända. För det har gett både mig och andra möjligheter i livet som inte blivit av annars. Och det är jag evinnerligt tacksam för.
Komentáře