Förra veckan åkte jag tillbaka till byn som jag växte upp i, Skeppsta. Jag hade några timmar över och hunden ville ut på en lång, bra promenad. Vi satte oss i bilen och körde mot Skeppstaskogen. Vägen satt i muskelminnet. Trots att jag bara satt i baksätet när jag bodde där som barn, satt svängarna kvar i min kropp. Bilen rullade själv iväg åt precis rätt håll.
Väl framme parkerade jag bilen vid den lilla vägkanten av oljegrus och jag och hunden gick in i skogen. Vi startade promenaden precis där jag och min syster brukade rida in i skogen som barn. Doften av fuktiga barr. Jag var lite rädd för att tappa bort mig, så jag lade ned en kartnål i mobilen vid bilens position, bara ifall att. Det visade sig att jag inte hade någonting att oroa mig för den här gången. Mitt dåliga lokalsinne finns inte här. Mina fötter kände till varje sten och stubbe, varje liten avlägsen stig. Jag gick och jag var lycklig, tillbaka där jag känner mig trygg. Hemma. Samtidigt kände jag en fysisk tyngd i mig där i skogen. Det kändes som att mitt hjärta och min maggrop hölls om av något hårt och tungt. Det är jobbigt att tänka på alla minnen som finns här. Där, under den stora granen, stannade jag och min syster med våra ponnyer när det plötsligt kom en regnskur.
Granen var så stor att den utgjorde ett perfekt tak till oss och våra två hästar, och den var så tät att den höll oss torra medan vi väntade ut regnet. Nu är den stora granen kal. Trädet är dött. Granen står kvar på samma ställe, men den lever inte lägre. Den är levande endast i mina minnen och den påminner mig om att saker i livet är förgängliga.
Jag är lycklig för att jag har de här fina minnena, men det är tungt att vara tillbaka för att lyckan är så allvarlig. Det fanns så mycket i den där granen; gemenskap, äventyr, två systrar på upptäcksfärd i skogen med sina ponnyer. Hela min barndom kan reduceras till den granen, och minnena av den innehåller så mycket mer än ett träd och några grenar.
En liknande känsla av tung lycka infinner sig också när jag ser på någon som jag älskar. De behöver inte göra eller säga något speciellt, ofta är det i stunder där de är helt omedvetna om att jag känner så starka saker. Min sambo när han har pannan i djupa veck och bekymrat försöker komma på ett sätt att laga min cykel och verktygen ligger utspridda över hallgolvet. Pluggkompisarna Elin och Ida när de är fnissiga av trötthet efter nästan ett dygns intensivt pluggande. Min vän Emma när hon svär över att hon inte får till den perfekta detaljen i sin bloggheader. Emelie när hon med glöd i blicken berättar om ett perfekt svampställe hon hittat. Farfar som säger ”kom ska du få se” för att sedan förklara något om skrivaren. Farmor när hon inte förstår vad en app är. Mormor när hon sms:ar och tipsar om olika reor hon sett i tidningen. Morfars kramar. Vid sådana tillfällen kan jag nästan brista av lycka. Människorna i min närhet är så fina och de vet inte ens om det.
Lyckan är inte lätt, den är tung för att den är allvarlig och innehåller så många lager. Jag lägger de här ögonblicken i mitt inre fotoalbum, för jag vet att de är förgängliga, och jag vill ändå kunna återvända till dem. Jag vill inte att de ska tunnas ut och försvinna, såsom granen förlorat sitt täta barrverk.
Comments