På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder och stapplande steg gick han mot mig. Plötsligt satte han sig ned på trottoaren för att sedan kravla ihop i fosterställning. Min spontana reaktion var den värsta möjliga. Jag tittade åt ett annat håll och fortsatte promenera. Jag tänkte att någon annan självklart har koll på honom. Jag försökte även rationalisera genom att tänka att han förmodligen hade försatt sig i situationen själv.
Väl inne i mataffären plockade jag snabbt och stressat ihop de varor jag planerat att köpa i vanlig ordning. I sann Victor-anda korsade jag mellan hyllorna i ett planerat mönster och var framme vid kassan inom 5 minuter. Väl framme vid kassan möts jag av en man i 80-årsåldern som tappat sin plånbok. Han skulle köpa batterier. Gråtande vädjade han till butiksbiträdet att låta honom ta med batterierna och betala senare. Elen hade gått hemma och han behövde batterierna till en ficklampa. Jag stod och stirrade på den sorgliga situationen. Mannen gick till slut gråtande hem. Utan batterier. Inte förrän efter att jag betalt mina varor slog det mig att jag hade kunnat ingripa. Varför betalade jag inte gubbens batterier och besparade honom en kall och mörk natt?!
När jag väl kom ut ur butiken möttes jag av den 25-åriga killen. Medvetslös i en rullstol släpades han fram av en ansträngd kvinna i medelåldern. Inte ens här erbjöd jag min hjälp. Jag hade alltså tre gyllene chanser att vara en god medmänniska men tog noll av dem. Skammen som sköljde över mig efteråt var i det närmsta obeskrivlig. Jag ville spy på mig själv. När jag kom hem satte jag mig vid köksbordet och stirrade apatiskt framför mig. Varför ingrep jag inte? Vem fan är jag? Skulle jag få hjälp om jag var i nöd?
Till skillnad från många av våra grannländer finns i Sverige för nuvarande ingen lag som tvingar personer att ingripa och hjälpa medmänniskor i nöd. Lagförslag angående en civilkuragelag har tagits upp senast i en motion från 2013. Det finns säkerligen många argument för varför en sådan lag inte skulle vara önskvärd. Jag å andra sidan är ett levande exempel på varför den absolut behövs. Jag är en osympatisk fegis. Kära lagstiftare, gör det straffbart att bete sig som mig. Mitt beteende är inte okej.
Comments