ÅSIKT – Skicka in ett debattsvar!
Revolutionen startar med en viskning. De marginaliserade har viskat alldeles för länge nu. Glaset som länge setts som halvtomt eller halvfullt har nu tömts. När känslan av hopplöshet och maktlöshet nått sin kulmen då sörjer vi inte, vi organiserar oss.
Vad livet lärt mig som medlem av det som inte är normen, är att aldrig någonsin ta ut en vinst i förskott. Jag påminns gång efter annan, ta aldrig ut en vinst i förskott. Vi vinner inte. Inte ensamma iallafall. Men mot detta, och trots mina erfarenheter så var jag optimistisk inför valresultatet i det amerikanska presidentvalet. Alltjämt sedan 2008 så hade de progressiva idealen spridit sig, USA hade valt sin första afroamerikanska president. Förväntningarna var enorma. Det gav ringar på vattnet, människor på marginalen hade fått en röst och vägrade tystas. Det är därför Donald Trumps framgång i valet är en enorm tillbakagång. Det talas om att Trump och hans väljare gav mittenfingret till etablissemanget. Måhända att det stämmer, men samma mittenfinger riktades även mot de marginaliserade.
”We must accept finite disappointment but must never lose infinite hope” – Martin Luther King
Att citera Martin Luther King ger mig blandade känslor. Vi borde ha kommit längre än så här. Men på något sätt är det talande för den tiden vi befinner oss i. För ett halvt sekel sedan marscherade Martin Luther King med medborgarrätts och rösträtts aktivister från Selma till Montgomery för afroamerikaners rätt att rösta. I dagarna har tusentals demonstranter överallt i Amerika marscherat och demonstrerat för att göra sina röster hörda. I USA demonstrerar folket mot en exkluderande politik sprungen ur nationalkonservatismen. I Stockholm demonstrerar nazister.
Den tolfte november, ett par dagar efter presidentvalet, stormen utanför mitt fönster väcker mig. Men det är stormen i mitt hjärta som får mig att vilja somna om. Undergångsstämning. Jag skickar sms till de jag håller närmst. Jag ber dem att inte åka in till stan om de inte måste. Mamma jobbar helg. Hon är tvungen att åka in. Hon säger att jag inte ska oroa mig – ”hon har varit med om värre”. Hon säger att hon klarar sig. Hon säger att vi måste hoppas att det kommer gå lugnt till. Vi måste hoppas.
Det är lätt, när vi nås utav nyheterna om Trump eller nazister i Stockholm, att falla tillbaka på att vi vet bättre än att falla för populism och enkelspåriga nationalistiska argument. Historien säger något annat. Historien är även något som lätt glöms om vi inte påminns om den. Så när även dessa två händelser förpassas till historien så måste vi ständigt påminna varandra om att vi inte ska göra samma misstag som gjorts.
“When I am afraid to speak is when I speak. That is when it is most important” – Nayyirah Waheed’
Jag vill hävda att vi nu än mer måste vara enade. Polariseringen gynnar de nationalistiska vindarna som stormar runt om i världen. Även om det är två år till dess att vi står vid valurnorna och ska göra våra röster hörda så måste vi kämpa. Våga säg ifrån. Våga ta diskussionen. Våga inkludera. Våga hoppas. För i slutändan är det det som är det viktigaste. Hoppet.
Comments