Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu. Vi tänkte försöka hinna ses någon gång, som tydligen är svårt fast vi har lyxen av att bo i samma stad och pluggar/jobbar på samma caféer ibland.
Mamma – Skulle du komma till Vasa idag? Jag – Tror jag kan komma efter 16 nån gång. Mamma – Men då har jag redan åkt. Jag – Imorgon? Mamma – Då är jag inte hemma. Måndag? Jag – Då kan inte jag.
Och så vidare. En liknande konversation har förts med pappa, farmor och flera vänner. Som de i min närhet redan vet tackar jag gärna nej till saker i första hand, eller säger kanske. Det känns alltid som att jag har glömt något. Att jag hade något seminarium, nån föreläsning? Var det något med Lösnummer? Eller skulle jag träffa någon? Speciellt känns det så under tunga pluggperioder när man jobbar så hårt med hjärnan att man tillslut blir dum i huvudet. Det känns så tråkigt att säga nej till folk, att inte omedelbart säga: Ja, vad kul, jag kommer! Men det känns ändå bättre att säga kanske, än att säga att jag kommer och det visar sig att jag inte kunde i efterhand.
Numera gör jag listor i alla fall. En för varje veckodag, i mobilen och datorn. De ger mig översikt och jag har börjat få in vanan att gå in och kolla dem några gånger om dagen. Jag har (thank god) inte haft särskilt många panikångest-attacker i mitt liv, men för några dagar sedan kände jag att en var på väg. Det händer när man lever i en pluggbubbla att man tappar kollen på allt annat, dessutom ibland kollen på själva plugget. Det som hände den där dagen var att jag inte kände att jag hade översikt. Vi hade fått mycket motstridiga instruktioner angående projektet vi höll på med, det var få dagar kvar till inlämning och jag upplevde efter den dagen att det var för mycket kvar att göra. Jag kunde inte se hur vi skulle få ihop det, det kändes omöjligt. Andningen blev svårare och paniken kom krypande…
Grejen är att jag kan ha ett tryck över bröstet ganska ofta om jag känner att jag har mycket att göra, men det är inte ett stort problem. Jag kan jobba väldigt hårt och göra väldigt mycket, bara jag har översikt och förstår vad jag ska göra och framförallt när. Så jag satte mig ned och gjorde nya listor, för de jag hade var alldeles för röriga och jag vet inte ens vad jag menade när jag skrev ring pappa. Vad ville jag honom? När det är skrivet på det där sättet såg det ut som att det var något annat än att bara prata?
Samma kväll hade jag i alla fall gjort nya listor. När jag scrollade igenom dem såg det bra ut. Detta kommer att bli lite tufft, men kommer att gå vägen, kände jag. Skönt. Listor alltså. Jag rekommenderar alla att organisera ordentligt, speciellt när det känns som att man inte har tid för det. Det känns ofta värre än det är, innan det står där prydligt uppradat. Självklart hjälper listor inte alla situationer, men det är ett enkelt och starkt verktyg mot en del av vår vardagliga pluggångest.
Nu ska jag göra iordning nästa veckas listor. Tacka gud för denna externa hjärna!
댓글